Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utflykter i världsrymden: ”Hembygdsforskning” i världsrymden, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Marskanalerna”. Den lodräta mittlin-
jen är Mars? ekvator.
Varför gör då inte månen det? Jo,
det är därför att jorden följer efter
och fångar in honom, så att säga.
Jorden faller också ner mot solen, men
både hon och månen rör sig samtidigt
framåt i sin bana, och så fortsätter
månen att kretsa omkring jorden, el-
ler rättare sagt, båda kretsar kring
varandra, och då förstå vi kanske
varför inte månen ger sig iväg.
Det är som om vwi tänkte oss en
rund sal med ett antal dansande par.
I mitten är en stor lampa över musi-
ken; paren dansa i ringar kring den
på olika avstånd, i cirkel kring musi-
ken och vändande sig omkring var-
andra under dansen.
— Denna planeternas ringdans
kring solen, och månarnas ringdans
omkring planeterna, kommer den all-
tid att fortgå; blir det aldrig, någon
oordning? Jo, när paren komma allt-
för nära varandra. Jupiter, den störs-
ta planeten, stör särskilt de närbeläg-
nare planeterna, och- framför allt de
framilande kometerna, de mindre
kropparna från solsystemets utkanter,
4 TEKNIK för ALLA
som ibland susa förbi hans väldiga
klot. Jorden rör sig inte oföränderligt i
samma plan, planet vrider sig under
århundradenas lopp; jordaxeln änd-
rar sin riktning också och står först
efter nära 26 000 år i samma riktning
igen. Så är det med alla planeterna,
alla kropparna i solsystemet. Men när
en lång tid förgått, jämnar de där ore-
gelbundenheterna i rörelsen ut Sig,
och den gamla ordningen fortsätter.
Ja, så trodde man sig åtminstone
ha bevisat för 150 år sedan. Men för
en mansålder sedan visade den store
franske matematikern Henri Poin-
caré att det så småningom kunde upp-
Färgteckning av Mars utförd vid Paris-
observatoriet 1909. Inga ”kamnaler”
synliga.
stå mindre oordningar som: växte till
större så att hela systemet till slut
kunde råka i oordning. Det var, för
att tala matematiskt, vissa serier som
han hade funnit inte konvergerade,
som man förut antagit. — Men det
skulle kunna ske först efter oerhör-
da tidrymder.
En fråga som de allra flesta någon
gång ställa sig, är den, om av alla des-
sa klot som sväva omkring liksom vår
egen jord i sina banor kring solen,
några finnas som kunna härbärgera
liv på sin yta; om deras månar liksom
vår egen lysa ner över människor och
djur.
Detta är en svår fråga att svara på.
Vi ha ingen som helst erfarenhet av
liv på andra ställen än på jorden. Vi
kan inte förneka att det är möjligt
att det kan finnas. Kanske komma vi
en gång att veta det. Kanske finns
det på andra planeter former av liv
mycket olika det vi känna. Vad vi för
närvarande kan göra är att skaffa oss
kunskap om naturförhållandena på
andra planeter, och i vilken grad de
likna våra och kunna ge upphov till
liv av liknande slag som på jorden.
Vi kanske därför skall ta en överblick
över kloten i vår planetvärld, vår när-
maste hembygd i världsrummet.
På en stor jämn plan placera vi ett
klot av sextio centimeters diameter.
Det. föreställer solen. Kring den drar
vi en cirkel med 50 meters radie, det
är banan för den innersta planeten,
Merkurius, och planeten framställes
av ett litet senapskorn. Åttiofem me-
ter från klotet i centrum kommer
nästa planet, Venus, stor som en ärta.
Lika stor är Jorden, på ett avstånd
av 130 meter. Därutanför kommer
Mars, som ett stort knappnålshuvud
av glas, på 200 meters avstånd, och
därutanför ett par tusen små sand-
eller dammkorn på 3—400 meters av-
stånd. Det är småplaneterna.
Utanför vandrar Jupiter, stor som
en vanlig apelsin, tre kvarts kilometer
från centrum, och därnäst Saturnus,
en liten apelsin på en cirkelbana med
174 kilometers radie; vidare Uranus,
ett stort körsbär, 274 kilometer från
centrum, Neptunus, ett större plom-
Jupiter fotograferad samtidigt i vanligt
ljus och i ultraviolett (nedtill). Märk
atmosfärens olika utsträckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
