Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utflykter i världsrymden: ”Hembygdsforskning” i världsrymden, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saturnus enligt teckningar 1917.
mon, på en cirkel med 4 kilometers
radie, och Pluto, den yttersta kända
planeten, på en cirkel med 5 kilome-
ters radie; hans storlek känner vi än-
nu inte med säkerhet.
Den planet som är närmast solen,
Merkurius, är inte mycket större
än månen. De allra största kikare visa
blott föga detaljer på hans yta, men
man kan ganska säkert anta att han
alltid vänder samma sida mot solen;
på den sidan går temperaturen upp
till 400 grader och på skuggsidan är
evig natt. Av ljusfördelningen att dö-
ma ser Merkurius” yta ut ungefär
som månens. Vi kunna alltså mycket
säkert säga att där finns intet liv som
liknar vårt här på jorden.
Större möjligheter borde det kan-
ske finnas på Venus. Venus” av-
stånd från solen är tre fjärdedelar av
jordens; dagtemperaturen kan stiga
till femtio—sextio grader över noll.
Förr trodde man att Venus är omgi-
ven av mycket täta moln, ty man kan
inte med de kraftigaste kikare se nå-
gonting bestämt på hennes yta. Nu-
mera tror man sig ha funnit att Ve-.
nus” atmosfär är mycket torr och in-
nehåller mycket stoft som hindrar oss
att se planetens yta. Venus är jordens
jämlike i storlek och är den planet
som på grund av sitt avstånd från so-
len skulle erbjuda nära samma lev-
nadsförhållanden som jorden. Men
det förefaller inte osannolikt att Ve-
nus roterar på samma sätt som Mer-
kurius, så att hon alltid vänder sam-
ma sida mot solen. I så fall är det
ständig natt och kyla på baksidan, och
oturnus med ett av värl-
helvetisk hetta mitt på solsidan, men
längre bort mot skuggzonen en mera
dräglig temperatur. Där skulle man
alltid ha ”tidig morgon” eller ”sen ef-
termiddag” och där kunde möjligen
planetens inbyggare hålla till. Dock
har man inte funnit vare sig vatten
eller syre i Venus” atmosfär, men väl
kolsyra.
Planeten näst utanför jorden är
M ars; radien i dess bana kring so-
len är en och en halv gång så stor som
jordens solavstånd, och Mars går runt
solen på 687 dygn, det är alltså Mars-
året. Marsdagen är däremot nära lika
lång som vår. Mars är en liten planet;
dess diameter är ungefär hälften av
jordens. På grund av det stora avstån-
det från solen blir solvärmet som når
Marsytan knappt hälften av jordytans
Jätteplaneten Jupiter med molnbälten
"enligt teckning av en fransk astronom,
E. M. Antoniadi.
solvärme. På Mars kan dock mid-
dagstemperaturen i ekvatortrakterna
stiga till +— 209, men nattkylan är
fruktansvärd, kanske hundra grader
under noll.- ;
Det är dåliga villkor alltså för
Marsinvånare. Dessutom är Marsluf-
ten ytterligt tunn, även vatten är myc-
Dessa fotografier av Sa-
dens största instrument
visa mycket mindre de-
taljer än teckningarna
överst på sidan.
ket sällsynt, och de vita fläckar som
synas vid Marspolerna äro troligen
kolsyresnö. — Lika litet som på Ve-
nus har man sett bestämda tecken till
liv; det finns vissa färgväxlingar på
Mars” yta, men de kunna också bero
på torka och fuktighet. De ”kanaler”
som italienaren Schiaparelli upptäck-
te för ett par mansåldrar sedan, vet
man ännu inte vad det kan vara, men
det finns ingenting som visar att de
äro människoverk.
Beträffande Mars har fotografien
gjort intressanta avslöjanden. Man
vet att atmosfären måste vara ytter-
ligt tunn. Med de största astronomis-
ka kamerorna i Amerika har man ta-
git fotografier i endast en färg, till
exempel ett foto i rött ljus och ett i
violett. Genom att jämföra dessa” fo-
ton i olika färger och även med an-
dra medel har man funnit att atmos-
fären på Mars är omkring hundra ki-
lometer hög och att lufttrycket blott
motsvarar 40—50 millimeter. Klimar
tet måste vara ytterligt torrt.
Och ”Marskanalerna”? Ja, det är
möjligt att de äro huvudsakligen en
synvilla, samlingar av oregelbundna
fläckar på den även i starka kikare
obetydliga planetskivan, som ögat
uppfattar som ett system av räta lin-
jer.
Mellan Mars och Jupiter svävar
en samling småkroppar, några hundra
km ända ner till några få km i dia-
meter, oregelbundna stenblock, säker-
ligen för längesedan kalla, till ett an-
tal av över två tusen.
Utanför dessa komma två jättepla-
NEtem. JIuUPAT LET och 5 at Uta us,
med en volym som är hundratals
gånger större än jordens. Båda ha en
utpräglad luftkrets, ty man ser på de-
ras yta tydliga molnbälten, ljusare
och mörkare, av liknande slag som de
som finnas på jorden, men tätare.
Sannolikt äro båda gasformiga eller
flytande, ett slags miniatyrsolar, som
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
