D: flesta större nöjesfält och ”tivolin” bruka hålla sig med en s. k. ”berg- och dalbana”, och flertalet av oss ha väl någon gång erfarit den hisnande tjus- ningen av att åka dess backar upp och backar ned, rusa igenom tunnlarna, var- igenom vagnarna ila som skottspolar, och förnimma centrifugalkraftens ”nerv- pirrende” grepp i nackskinnet, där vi hals över huvud störta fram i de skarpa kurvorna. Berg- och dalbanan är en av- bild i miniatyr av de verkliga bergbanor- na, sådana som de möta oss exempelvis i Schweiz, bergbanornas stamort på jor- den, i Norge, i vissa delar av Amerika och på en del andra platser av vårt klot, där alp- och fjällterrängen nödvän- diggjort ett dylikt specifikt trafikmedel. I Alperna, i de norska fjällen, i Klip- piga bergen och de än otillgängligare Anderna finnas bergbanor av många olika slag och former, och där kunna resenärer i rikt mått få uppleva alla TR AR AG ig VR ”vtIWgegg 6 TEKNIK för ALLA dl WIN I De moderna bergbanornas tåg kunna klara stigningar på 480 9/9 eller 45” vinkel. Otaliga säkerhets- anordningar finnas på dessa ba- nor för att eliminera alla olycks- fallstillbud. de skiftande sensationer, varav nöjes- fältets lilla leksakslinje blott kan ge en ganska from och dunkel aning. Men även ett hastigt ögonkast på bergbanornas teknik och historia kan vara nog så intressant och givande. Just inom denna ganska unika detalj av kom- munikationsväsendet har den mänskliga uppfinningsförmågan firat verkliga tri- umfer, och detta de höga bergskedjor- nas speciella trafikmedel har genomgått en sagolik utveckling från de mest pri- mitiva till de mest komplicerade och ge- niala konstruktioner. Redan den gamla ”lUinbanan”, så- dan den t. ex. tedde sig vid Skansens for- na entré långt före rulltrappans till- Z —g8 ver) Lal AS OUTER "blott. i komst, kunde, trots sin till synes skäli- gen enkla princip, dock uppvisa en täm- ligen rik och skiftande flora av konst- ruktiva detaljer beträffande såväl driv- kraft som säkerhetsanordningar och andra arrangemang. Somliga av dessa gångna tiders ”berg- och linbanor” — av vilka åtskilliga ännu finnas kvar si- da vid sida med moderna underverk i genren — voro inte ens utrustade med någon egentlig maskinell drivkraft utan byggde uteslutande på motviktens, tal- jans eller hävstångens urgamla princip och de skulle närmast kunna förliknas vid ett slags enkla och flärdfria hissar, en smula större och vidlyfti- gare format. Fortfarande finnas såda- na bergbanor i gång, vilka drivas och få sin rörelse på det viset, att vagnen eller hisskorgen sätts i gång och hivas upp eller ned genom att en vattenfylld tankvagn eller annan reglerbar dyna- misk tyngd glider eller rullar nedför en brant eller lutning — resp. uppför, mer eller mindre länsad — på den motsva- rande sidan av höjden eller bergsplatån. I vår moderna tid är emellertid elektri- citeten drivkraften nummer ett. Vid dessa elektrifierade bergbanor kan man vid någon anhalt på bergsluttnnigen få beskåda det imponerande maskineriet med den väldiga motorn och de jätte- stora kabeltrummorna, kring vilka ka- beln eller wiren merendels slingrar sig i flerfaldiga varv för att dymedelst den nödiga friktionen skall ernås. Med spänt intresse kunna vi under öronbedövande