NY ENERGIKÄLLA - o åa grund av sina mångsidiga använd- ningsmöjligheter intår kolet som be- kant en framskjuten :plats bland jordens skatter. = Visserligen förfoga vi över jättelika fyndigheter, men i gengäld kräver utvinningen av dessa ett myc- ket stort uppbåd. av mänsklig arbetskraft, tekniska hjälpmedel och kapital. Där kollagren kefinna sig på större djup under jordytan öka emellertid både svå- righeterna och kostnaderna för utvin- ningen mycket kraftigt. Redan- inom överskådlig tid komma ett stort antal koigruvor att uppnå ett djup av 1000 å 1200 meter, då brytningskostnaderna bli så stora, att man från fall till fall åste pröva gruvans ekonomiska bär- kraft. Men även på mera lättillgängliga djup medför en brytning ganska stora om- kostnader för över- och underjordiska anläggningar, varför driften endast under gynnsamma omständigheter med avse- ende på kolflötsarnas antal och mäktig- het samt det utvunna kolets kvalitet kan vara ekonomiskt lönande. Ett stort an- tal små kolförekomster med låghaltiga eller orena flötsar måste därför helt läm- nas ur räkningen. Detsamma gäller även flötsar av sämre kvalitet, som av eko- nomiska hänsyn inte kunna utvinnas inom - stora kolområden och bestående gruvanläggningar. Sådana kvarblivande kolmängder i senare nedlagda gruvor måste för det mesta anses som förlorade, då gruvan' efter länshållningens upphö- rande sättes under vatten och därefter blott med stora kostnader kan sättas i stånd igen. Kamp mot elden. Till de svårigheter, som gruvdriften har och haft att kämpa emot, höra även gruvbränderna. Kampen mot dessa är även med moderna tekniska hjälpmedel en ytterst svår uppgift, då den ringa lufttillförseln genom sprickorna och klyf- - torna i berget är nog för att ge elden näring. Från äldre tider äro många gruv- bränder kända, som varade i århundraden. Som exempel kan nämnas jordbranden i Planitz i Sachsen, som trots olika be- kämpningsmetoder rasade med avbrott i tre olika tidsperioder från början av 1500-talet till slutet av 1800-talet, alltså i nära fyrahundra år. Vid Duweiler i Saafområdet - finnes ett ”brinnande berg”, som tydligen var i verksamhet redan 1771, då Goethe omtalar ett besök på platsen. Genom att studera olika gruvbränder kom den ryske kemisten Mendeljeff re- . dan 1888 på den tanken, att man borde kunna utnyttja denna underjordiska för- gasning genom att på lämpligt sätt styra elden och leda "den bildade gasen upp . till jordytan för vidare användning. Den- na idé fängslade också många andra uppfinnare. Det var onekligen också en lockande tanke att förgasa kol redan på den. underjordiska fyndplatsen och där- etter genom gasens förbränning i ång- 8 . TEKNIK för ALLA 4 underjordisk förgasning av KOL pannor eller förbränningsmotorer om- vandla dess värmeinnehåll till elektrisk energi utan det mödosamma och dyrbara arbetet med utvinning, uppfordring, an- rikning och transport av kolen. Man skulle kunna tillämpa en dylik metod på sämre eller slutkolade gruvor och där kolet befinner sig på oåtkomligt djup, varigenom även dessa kolförekomster kunde utnyttjas. : Problem som återstå. I Ryssland, där de geologiska och eko- nomiska förutsättningarna voro förhål- landevis gynnsamma och den forcerade industrialiseringen krävde prövandet av alla medel att öka prestationerna, ha statsmän, lärda och ingenjörer, indu- striförbund och studiesällskap ägnat sig åt dessa idéer. Efter många försök har raan också numera lyckats utarbeta en tekniskt och ekonomiskt användbar me- tod. Efter sex års arbete — det första försöksschaktet grävdes i <Don-reviret 1932 — kunde den första industriella an- läggningen i Gorlowka leverera gas till sin konsument, en ångpanneanläggning i ett koksverk. Problemet är dock ännu ej slutgiltigt löst, då de geologiska och andra förutsättningar, som avgöra före- tagets utförbarhet, kunna vara ytterst varierande. En brant lutande kolflöts förgasas enligt " strömningsförfaramdet. För att ge en föreställning om skill- naden mellan förgasning under jorden och den vanliga i generatorer genomför- da metoden, skola vi helt kort beröra förgasningens natur och betydelse. Med restfri förgasning av ett brännmaterial förstår man fullständig omvandling av de brännbara beståndsdelarna till gas- form i motsats till avgasning eller de- stillation (stadsgasframställning), varvid endast de flyktiga beståndsdelarna drivas ut och ett fast brännmaterial, koksen, återstår. Vid förbränning av kol erhål- las koloxidrika gaser vid viss begränsad Jufttillförsel. Tilföres dessutom vatten- ånga, höjes gasens vätehalt och därmed dess värmevärde och tändningsförmåga och man erhåller den s. k. ”halvvatten- gasen”, som numera även i samband med motorfordon erhållit det bekanta namnet gengas. Dess värmevärde är omkring 1200 kcal/kg. Om man leder vattenånga genom en redan glödande kolbädd, utvecklas en mycket väterik gas med värmevärdet omkring 2500 kceal/kg, den s. k. ”vatttengasen”, så länge som den i kolbädden magasinerade vär- memängden räcker till att täcka vatten- gasreaktionens stora värmebehov. Tillförseln av luft. Vid förgasning under jorden försökte man närmast att få fram även de fysi- kaliska förutsättningarna på samma sätt som i gasgeneratorer. Man iordning- ställde underjordiska gasframställnings- kammare, fyllde dem med styckekol och tände på eller sökte uppnå en upp- luckring genom sprängning. Denna metod är dock ej så fördelaktig, eftersom en stor del av arbetet måste utföras under jorden. Man måste därför försöka övergå till att förgasa kolet direkt i de natur- liga fyndigheterna. Mest verkningsfull, särskilt i starkt lutande kolbäddar, har den s. k. strömningsmetoden visat sig vara. Från ytan grävas här minst två schakt på ett avstånd av 200—250 meter från varandra och sammanbindas nederst genom en vågrätt gående fältort, den s k. eldorten. Här anlägges nu elden, som erhåller förbränningsluften från det ena schaktet, medan den bildade gasen ledes bort genom det andra. I det med två utgångar försedda blocket enligt figuren härinvid tillföres luften genom de båda yttre schakten, varvid gasen går ut i det mittre. Det vid gasbild- ningen uppstående tomrummet igenfylles vid branta lager snart på nytt genom trycket från ovanliggande berg utan att förgasningsprocessen störes. Denna be- står därvid i en oxidering av kolet under betydlig värmeutveckling och av en efter- följande reduktion av förbränningsgasen med kol till koloxid. Kolet torkas, var- vid under vissa omständigheter uppstår en stark krympning och sprickbildning. Förgasningseffekten beroende av den mängd luft, som kan tränga fram till kolbädden. För att få förbränningen likartad vänder man då är huvudsakligen - 2 ES