för förnimmelser i två dimensioner. Det är alltså vi, som skapat fram denna va- ungefär som & - traktar en myrstack. bilden och placera oss själva ten för en varelse av högre ordning vi själva. Denna supravarelse ser oss kravla omkring på vårt tredimensionella jordklot och han förstår av våra rörel- ser och arrangemang i övrigt att vi äro fullt medvetna om tillvaron av en tredje dimension, Han ser också våra försök att komma tillrätta med universums ut- sträckning och han konstaterar att vi inte kunna fatta vare sig ett oändligt universum eller ett begränsat. Han ryc- ker på axlarna och säger: de där stac- kars jordekrypen sakna ju medvetandet om den fjärde dimensionen — han kan- ske säger både fjärde och femte! Precis som vi när vi i tankarna stå och betrak- ta den tvådimensionella flundran: den stackarn saknar ju uppfattning om den tredje dimensionen och därför får den en förvrängd uppfattning om världen! Genom ett sådant resonemang hamna vi återigen i samma slutsats som Nyss: vårt förnuft är-för begränsat för att vi skola kunna fatta oändlighetsbegreppet. Vi ana det emellertid och därmed är ock- så möjligheten öppnad för att vi skola kunna acceptera tanken på en supra- varelse, bättre utrustad än vi själva. Och följaktligen måste vi ännu en gång känna oss detroniserade från vår ställ- ning som skapelsens krona, vars förnuft förmår tränga ut i den oändliga rymden och mäta allting efter sitt eget mått. En revolution Man hade det mycket lugnare förr i tiden, för något tusental år sedan: den rörde sig alla de hin an nde gjorde upp sinnrika system för rörelserna hog dessa iakttaga. Matematiker 8 TEKNIK för ALLA ljus och allt var lugnt och fridfullt, män- niskan var Alltets obestridlige herre, fägnad solen slösade sin a och månen sitt milda för vilk kus på 1500-talet och ansvärd revolution i I avsattes från sin och solen sat- nan i katedralens ; Nästa uppseendeväckande steg togs då Kepler under samma århundrade på ba- sis av Tyko Brahes observationer av Det är nyttigt för den självgoda människan att besinna sin obe- tydlighet när det gäl- ler. universella sammanhang! NEG CA planeternas rörelser ställde upp ett split- ter nytt rörelseschema för planeterna, vilka han påvisade rörde sig kring so- len i stället för som man förut trott kring jorden. När så Newton på 1600- talet gjorde alla tiders största astrono- miska upptäckt, nämligen upptäckten av tyngdkraften, bekräfta riktigheten av Keplers lagar kunde matematici snart tider. Jorden var definiti sin rang av världens Ad var vidgade vär Idegs grän SAG NAR : tale mänsiskor. Ean Konstruerade sin are och därmed hade män- t medel att tränga längre 5 än hennes obeväpnade öga tillät. Var- efter kikaren ganska raskt fullkomna- des, upptäckte man stjärnor snart sagt vart man såg i rymden: Det tycktes inte 7, frågade han. det blir ett finnas någon gräns för antalet stjärnor och man kom underfund med att världen var oändlig i alla riktningar. Så små- ningom började vissa tvivel på detta att uppstå: man fann att stjärnorna stodo tätare i vissa riktningar än i andra och ur de många observationerna och kata- logiseringarna av positioner framkom slutligen föreställningen om ett särskilt stjärnsystem, begränsat till sin utsträck- ning: vintergatssystemet hade blivit ett astronomiskt begrepp. Därmed blev ock- så vårt solsystem, där solen ju var ”hög- sta hönset”, detroniserat. Det var inte längre universums medelpunkt, eftersom det tydligen befann sig vid sidan om Vintergatans centrum, En oändlig värld Denna ofantliga stjärnö, som Vinter- gatan med sina miljarder solar utgjor- de, innehöll också en mängd mystiska ljusfläckar, som inte ens det kraftigaste teleskop kunde upplösa. De voro och för- blevo bara dimfläckar. Därmed hade de s. k. nebulosornas stora familj fått ett nytt tillskott, funnit en serie studieobjekt, som skulle leda dem fram till märkliga upptäckter. Universum växte nu så småningom över och astronomerna hade alla gränser. Det räckte inte längre med den dittills största enheten Vintergatan, man kom underfund med att det fanns gott om andra vintergatssystem utanför det som vi kalla vårt eget. För att fatta i hur hög grad denna upptäckt vidgade universums gränser är det bäst att kasta en blick på avstånden inom solsystemet och i Vintergatan. Solen, som förr an- vara världes medelpunkt, befinner sig på ung. 150 miljoner kilometers av- stånd från jorden. Avståndet till den närmaste fixstjärnan eller solen, som vi hellre skola säga, är i runt tal 4 ljusår ock hur många kilometer det är, kan var och en räkna ut själv när han får veta att med ljusår menas den distans en ljusstråle tillryggalägger på ett år — evärt antal meter eftersom ljusets hastighet är 300.000 kilometer pr sekund! Det var den när- maste fixstjärnan det. Dess futtiga fy-