dersöka Civilingenjör Erik H. Lund- gren berättar här om elek- tronmikroskopet, vilket möj- liggör förstoringar upp till 40 000 gånger. Det har där- igenom blivit ett mäktigt va- pen i människans kamp mot bakterier och sjukdomar. De vanliga mikroskopet eller ljusmik- roskopet har gjort människan många tjänster. En stor mängd upptäckter ha gjorts vilka ha haft vittgående inflytan- de på människornas livsbetingelser. Bio- logien har haft mest nytta av mikro- skopet, därför att celler och bakterier falla inom dess upplösningsförmåga. Det första mikroskopet klargjorde för människan, att det fanns saker och ting, - som inte syntes med blotta ögat, och ju mer man ökade förstoringarna på mikro- skopet, desto större upptäckter gjorde man. En stark strävan uppkom givet- vis då att förbättra mikroskopet och på så sätt få vidare resultat. Det var fram- förallt den tyske forskaren Abbe, som på 1880-talet avsevärt lyckades i det- ta förehavande. Som resultat härav kom en ström av upptäckter, framförallt inom «<bakteriologiens område. Abbe konstaterade emellertid, att gränsen för ljusmikroskopets möjligheter praktiskt taget var nådd. Med en förstoring på ungefär 1500 ggr ernår man en upp- lösning av 0,2 u eller 2/10 000 mm. Med upplösning menas det minsta avstånd som tydligt kan iakttagas. Längre kan man icke komma med ljusmikroskopet. Detta beror på, att man har kommit ned till dimensioner av samma storleks- ordning som ljusets våglängd, vilken va- rierar mellan 0,3 och 0,7 u. Det hjälper nu icke att ytterligare öka förstoringen på mikroskopet, ty ytter- ligare detaljer komma ej att framträda 1 en sådan bild. Detta fenomen förkla- ras bäst genom att jämföra det med ett annat exempel. Vilja vi närmare gran- ska en bild i en vanlig tidning för att få se någon detalj, som intresserar oss och taga fram ett förstoringsglas, mär- ka vi genast, att vi endast se det raster, av vilken bilden är uppbyggd och detta raster är för grovt, för att ytterligare detaljer skola framträda. Om bilden skall innehålla mera detaljer, måste den vara utförd med finare raster, d. v. s. ett större antal bildpunkter. Ett exem- pel härpå är en bild i en veckotidning. Samma förhållande råder för förstorin- gens ökning. Om vi i mikroskopet skola få större förstoring med högre upplös- ning, måste vi använda en annan strål- ning än ljusets. När man kommit till klarhet i detta principiella förhållande, började man un- möjligheterna att utföra ett mikroskop för en annan strålning än ljusstrålning. Man började med den ult- ravioletta ljusstrålningen, som har kor- tare våglängd än det vanliga synliga ljuset. Man kom också ett stycke på väg på detta sätt, men ett mikroskop för ultraviolett ljus måste utrustas med kvartslinser och lysskärmar och blev där- för både dyrt och besvärligt. Röntgen- strålningen är mycket kortvågig, och en hel del försök ha gjorts att skapa ett mikroskop för dessa strålar. Detta har emellertid ej lyckats, ty röntgenstrålar- na kunna ej styras och kontrolleras på samma sätt som ljusstrålarna och man kunde alltså icke konstruera några lin- ser för dem. Däremot har röntgenstrål- ningen kommit till användning i uppta- gandet av kristallbilder, varigenom man fått uppgift om kristallstrukturen hos en hel del ämnen. Sedan några år tillbaka ha emellertid användbara och praktiska konstruktio- ner av elektronmikrosikopet funnits i bruk. Det första mikroskopet var byggt av de båda tyska forskarna v. Borries och Ruska vid Siemens. De uppnådde förstoringar om 30000 ggr och en upplösning av un- gefär 10 mu eller 1/100 000 mm, alltså ungefär 20 ggr bätt- re än ljusmikrosko- pet. Senare har en hel mängd forskare PSLVIt SIG Ci Käst med uppgiften var- om mera nedan. Elektronerna äro ju bekanta från våra radiorör. Från det evakuerade <<rörets glödkatod i vakuum utsändes elektroner och dessa attrahe- ras av anoden, som har positiv spän- ning. Därvid upp- står en <elektron- ström, som kan sty- ras med hjälp av anodspänningen el- ler med hjälp av den spänning, som an- bringas på en hjälp- elektrod, gallerspän- ningen. Man kan sammanföra och rik- ta elektronströmmen till en elektronstråle med hjälp av en spo- le eller ringformiga elektroder. Detta kommer till använd- Fig. 1. Siemens elek- tronmikroskop. Re ning i katodstråleoscillografen och i det magiska ögat i radioapparaterna. När elektronstrålen träffar en skärm som är belagd med s. k. lysmassa, fluoresce- rar skärmen på den punkt, där elektron- strålen träffar och röjer sålunda elek- tronstrålen. , Elektronerna få olika hastighet be- roende på den accelerationsspänning, som användes. Elektronstrålningen har emellertid även en viss våglängd, olika för olika hastigheter på elektronerna. Hur vi skola förena elektronhastighet och våglängd, behöver jag inte gå in på, endast nämna att våglängden fastställts genom =<:interferensförsök i kristaller. Våglängden är mycket liten. En elek- tronstrålning, alstrad med en anodspän- ning av 50 000 V, har en våglängd, som är 5 > av det vanliga ljusets. Elek- 100 000 tronstrålningen kan avlänkas både av magnetiska och elektriska fält, och det finnes därför förutsättningar att kon- struera både magnetiska och elektriska linser för elektronstrålningen. TEKNIK för ALLA 5