Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektronmikroskopet, av Erik H. Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dersöka
Civilingenjör Erik H. Lund-
gren berättar här om elek-
tronmikroskopet, vilket möj-
liggör förstoringar upp till
40 000 gånger. Det har där-
igenom blivit ett mäktigt va-
pen i människans kamp mot
bakterier och sjukdomar.
De vanliga mikroskopet eller ljusmik-
roskopet har gjort människan många
tjänster. En stor mängd upptäckter ha
gjorts vilka ha haft vittgående inflytan-
de på människornas livsbetingelser. Bio-
logien har haft mest nytta av mikro-
skopet, därför att celler och bakterier
falla inom dess upplösningsförmåga.
Det första mikroskopet klargjorde för
människan, att det fanns saker och ting, -
som inte syntes med blotta ögat, och ju
mer man ökade förstoringarna på mikro-
skopet, desto större upptäckter gjorde
man. En stark strävan uppkom givet-
vis då att förbättra mikroskopet och på
så sätt få vidare resultat. Det var fram-
förallt den tyske forskaren Abbe, som
på 1880-talet avsevärt lyckades i det-
ta förehavande. Som resultat härav
kom en ström av upptäckter, framförallt
inom «<bakteriologiens område. Abbe
konstaterade emellertid, att gränsen för
ljusmikroskopets möjligheter praktiskt
taget var nådd. Med en förstoring på
ungefär 1500 ggr ernår man en upp-
lösning av 0,2 u eller 2/10 000 mm. Med
upplösning menas det minsta avstånd
som tydligt kan iakttagas. Längre kan
man icke komma med ljusmikroskopet.
Detta beror på, att man har kommit
ned till dimensioner av samma storleks-
ordning som ljusets våglängd, vilken va-
rierar mellan 0,3 och 0,7 u.
Det hjälper nu icke att ytterligare öka
förstoringen på mikroskopet, ty ytter-
ligare detaljer komma ej att framträda
1 en sådan bild. Detta fenomen förkla-
ras bäst genom att jämföra det med ett
annat exempel. Vilja vi närmare gran-
ska en bild i en vanlig tidning för att
få se någon detalj, som intresserar oss
och taga fram ett förstoringsglas, mär-
ka vi genast, att vi endast se det raster,
av vilken bilden är uppbyggd och detta
raster är för grovt, för att ytterligare
detaljer skola framträda. Om bilden
skall innehålla mera detaljer, måste
den vara utförd med finare raster, d. v. s.
ett större antal bildpunkter. Ett exem-
pel härpå är en bild i en veckotidning.
Samma förhållande råder för förstorin-
gens ökning. Om vi i mikroskopet skola
få större förstoring med högre upplös-
ning, måste vi använda en annan strål-
ning än ljusets.
När man kommit till klarhet i detta
principiella förhållande, började man un-
möjligheterna att utföra ett
mikroskop för en annan strålning än
ljusstrålning. Man började med den ult-
ravioletta ljusstrålningen, som har kor-
tare våglängd än det vanliga synliga
ljuset. Man kom också ett stycke på
väg på detta sätt, men ett mikroskop
för ultraviolett ljus måste utrustas med
kvartslinser och lysskärmar och blev där-
för både dyrt och besvärligt. Röntgen-
strålningen är mycket kortvågig, och en
hel del försök ha gjorts att skapa ett
mikroskop för dessa strålar. Detta har
emellertid ej lyckats, ty röntgenstrålar-
na kunna ej styras och kontrolleras på
samma sätt som ljusstrålarna och man
kunde alltså icke konstruera några lin-
ser för dem. Däremot har röntgenstrål-
ningen kommit till användning i uppta-
gandet av kristallbilder, varigenom man
fått uppgift om kristallstrukturen hos
en hel del ämnen.
Sedan några år tillbaka ha emellertid
användbara och praktiska konstruktio-
ner av elektronmikrosikopet funnits i
bruk. Det första mikroskopet var byggt
av de båda tyska forskarna v. Borries
och Ruska vid Siemens. De uppnådde
förstoringar om
30000 ggr och en
upplösning av un-
gefär 10 mu eller
1/100 000 mm, alltså
ungefär 20 ggr bätt-
re än ljusmikrosko-
pet. Senare har en
hel mängd forskare
PSLVIt SIG Ci Käst
med uppgiften var-
om mera nedan.
Elektronerna äro
ju bekanta från våra
radiorör. Från det
evakuerade <<rörets
glödkatod i vakuum
utsändes elektroner
och dessa attrahe-
ras av anoden, som
har positiv spän-
ning. Därvid upp-
står en <elektron-
ström, som kan sty-
ras med hjälp av
anodspänningen el-
ler med hjälp av den
spänning, som an-
bringas på en hjälp-
elektrod, gallerspän-
ningen. Man kan
sammanföra och rik-
ta elektronströmmen
till en elektronstråle
med hjälp av en spo-
le eller ringformiga
elektroder. Detta
kommer till använd-
Fig. 1. Siemens elek-
tronmikroskop. Re
ning i katodstråleoscillografen och i det
magiska ögat i radioapparaterna. När
elektronstrålen träffar en skärm som
är belagd med s. k. lysmassa, fluoresce-
rar skärmen på den punkt, där elektron-
strålen träffar och röjer sålunda elek-
tronstrålen. ,
Elektronerna få olika hastighet be-
roende på den accelerationsspänning,
som användes. Elektronstrålningen har
emellertid även en viss våglängd, olika
för olika hastigheter på elektronerna.
Hur vi skola förena elektronhastighet
och våglängd, behöver jag inte gå in på,
endast nämna att våglängden fastställts
genom =<:interferensförsök i kristaller.
Våglängden är mycket liten. En elek-
tronstrålning, alstrad med en anodspän-
ning av 50 000 V, har en våglängd, som
är 5 > av det vanliga ljusets. Elek-
100 000
tronstrålningen kan avlänkas både av
magnetiska och elektriska fält, och det
finnes därför förutsättningar att kon-
struera både magnetiska och elektriska
linser för elektronstrålningen.
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
