M Deras mål är att framställa rent ra- dium och rent polonium. I de starkast radioaktiva produkter, som vetenskaps- män framställt, har man hittills endast kunna fastställa omätbara spår av dessa båda substanser. Pierre och Marie veta medelst vilka metoder de kunna hoppas på att lyckas isolera de nya metallerna, men denna isolering kan inte åväga- bringas med mindre än att mycket sto- ra kvantiteter råämnen behandlas. Här uppställa sig tre mycket brydsam- ma problem: Hur skall man kunna skaffa sig en tillräcklig kvantitet malm ? Var skall man finna en lämplig lokal för att utföra behandlingen? Var skall man få medel att betala de kostnader ett sådant arbete oundvikli- gen måste draga med sig? Pechblende, i vilket polonium och ra- dium hålla sig dolda, är en dyrbar malm- sort, som man bryter i St. Joachimsthal i Böhmen för att därur framställa uran- salter, som användas inom glasindus- trien. Hela ton av pechblende skulle ställa sig dyrbart — alltför dyrbart för makarna Curies resurser! Men nöden är uppfinningarnas moder. Enligt de båda forskarnas antaganden bör vid framställning av uran ur pech- blende de spår av polonium och radium, som denna malmart innehåller, lämnas oberörda. Inga hinder böra alltså möta att återfinna dessa spår även i avfalls- produkterna. Om pPpechblende-råmalmen är dyrbar, böra likväl dess avfallsprodukter efter framställning av uran endast äga mini- malt värde. Om man vände sig till en österrikisk kollega och bad honom om ett rekom- mendationsbrev till en av direktörerna vid St. Joachimsthals-gruvan, skulle det kanske inte vara omöjligt att mot skä- lig ersättning erhålla ett större parti av dessa avfallsprodukter? Uppslaget är enkelt nog, kan det tyc- kas. Det var endast den snillrika ingi- velsen därtill som tarvades. Återstår att köpa dessa avfallsproduk- ter och låta frakta dem till Paris. Pier- re och Marie taga den erforderliga sum- man av sina egna mycket anspråkslösa besparingar. De äro inte nog naiva att begära ett statslån. Ifall två fysiker, som tro sig vara en omvälvande upptäckt på spåren, utbåde sig av Paris” univer- sitet eller av franska staten ett lån för att uppköpa avfallsprodukter efter pech- blende, skulle de mottagas med hånleen- den. I vilket fall som helst skulle deras anhållan drunkna bland de tusen akter- na uppe i något verk, och de fingo vänta i månader på att erhålla ett — förmod- ligen avböjande — svar. Den franska revolutionen skapade me- tersystemet, grundade V'Ecole Normale och har vid mer än ett tillfälle uppmunt- rat vetenskaperna. Av dess traditioner och principer tycks den franska staten emellertid efter mer än ett sekel endast ihågkomma några fatala ord ur Fou- quier-Tinville”s tal vid den rättegång, då Lavoisier dömdes till giljotinen: ”Repu- bliken. behöver inga vetenskapsmän”. Skulle man inte åtminstone i någon av de många byggnader som tillhöra " Sorbonne, finna en lämplig arbetslokal, som kunde upplåtas åt makarna Curie? Det förefaller inte så. Pierre och Marie göra fåfänga ansträngningar i detta syfte. Missmodiga återvända de till PEcole de Physique, där Pierre under- visar och till det lilla laboratorium, där Marie gjort sina första rön. Detta kryp- in vetter åt en gård, och mitt över den- na ligger ett gammalt träskjul, ett över- givet vagnslider av plank, vars glasbe- täckta tak befinner sig i ett så bedröv- ligt skick, att regnet silar igenom det. För länge sedan använde Medicinska Fakulteten detta skjul som obduktions- lokal, men sedan långliga tider har det inte ens ansetts värdigt att hysa kada- ver. Det har inte något golv. Marken där inne täckes av ett knapphändigt asfaltlager. Dess mobilier utgöras av några ålderdomsskröpliga köksbord, en svart tavla, som hamnat där av någon okänd anledning, samt av en gammal gjutjärnskamin med rostiga rör. En hantverkare skulle inte gärna ar- beta i en dylik lokal. Pierre och Marie finna sig emellertid däri. Det gamla skjulet äger en fördel. Det är så uselt och föga frestande, att ingen kommer på den tanken att vägra dem rätten att an- På cykeltur i Sceauz. vända det. Skolans direktör, herr Schut- zenberger, har alltid visat Pierre Curie välvilja. Kanske är han ledsen att inte kunna erbjuda de båda forskarna en bättre lokal. Han gör det emellertid inte, och glada åt att inte vara fullstän- digt husvilla, tacka de och förklara, att skjulet passar dem och att de nog skola kunna reda sig med det. t Medan de syssla med att ordna sitt nya ”laboratorium”, erhålla de ett gläd- jande meddelande från Österrike. Avfallsprodukterna efter den senaste uranframställningen har händelsevis ännu inte forslats bort. Man har lagrat den obrukbara massan på en tallbevuxen avstjälpningsplats i närheten av gru- vorna. Till följd av en anmodan av pro- fessor Suess och vetenskapsakademien i Wien har den österrikiska staten, som är ägare till St. Joachimsthalergruvor- na, beslutat att gratis avstå ett ton av- fallsprodukter åt de två dårhusmässiga fransmän, vilka säga sig behöva dem. Skulle de längre fram önska få ett stör- re parti av samma vara, skall gruvan på billigaste villkor tillmötesgå deras' begäran. För tillfället behöva Curies alltså endast betala frakten för ett ton malm. : En morgon håller en tung lastvagn, dragen av hästar och av samma typ som brukas för koltransporter, framför FEcole de Physique's port vid Rue Lho- mond. - Man underrättar Pierre och Ma- . rie, som störta ut, barhuvade och kläd- da i sina laboratorierockar. Pierre, som aldrig . visar sinneSrörelse, står helt lugn, men Marie, som har ett livligare temperament, kan inte lägga band på sin glädje inför de stora säckarna, vilka formännen hålla på att lasta av. Här har hon nu sitt pechblende — sitt eget pechblende! — om vilket hon för några dagar sedan fått avis från järnvägen! Utom sig av nyfikenhet och otålighet, vill hon genast öppna en av säckarna och betrakta sin skatt. Hon skär av förseglingen, viker undan säckens kan- ter händerna i det bruna, glanslösa stof- fet, som är uppblandat med tallbarr från avstjälpningsplatsen i Böhmen. Det är i detta stoff radium håller sig dolt. Och nu skall Marie tvinga fram det, också om hon behöver behandla hela berg av denna materia, som ser ut som landsvägsdamm! I en vindskammare har studentskan Marya Sklodowska upplevat sin studie- tids mest fängslande timmar. Marie Curie skall nu på nytt i ett gammalt fallfärdigt ruckel erfara stunder av hän- förande forskargärning. Ett egendom- ligt upprepande av en på en gång subtil och bister lycka — en lycka av så sär- egen art, att antagligen ingen kvinna någonsin före henne erfarit dess like! Två gånger efter varandra väljer hon som kulisser för sin lyckas drama den eländigaste fattigmansdekor. Skjulet vid Rue Lhomond slår alla re- kord beträffande brist på komfort. Om sommaren är det stekande hett under sitt glastak. Om vintern vet man ej, ifall frost eller regn är att föredraga. Regnar det, droppar vattnet med ett sakta, irriterande ljud ner på marken eller på arbetsborden, varest de två fy- sikerna sätta varnande märken vid dé mest utsatta platserna för att undvika ett återupprepande av malören att där placera något instrument eller någon apparat. Fryser det däremot — ja, då frysa också våra forskare, och mot köl- den finns ingen bot. Inte ens om den eldas glödhet gör kaminen någon nytta. Man behöver endast avlägsna sig ett par steg ur dess närhet för att råka in i en isig zon. Därför anse Pierre och Marie det klokast att vänja sig vid temperaturens växlingar. För det mesta måste arbetet utföras i fria luften ute på gården, ty installationen är så bristfällig, att inte ens dragskåp finnas för att avleda de hälsovådliga gaserna. Skulle en 'regnby överraska dem, få de skyndsamt bära tillbaka sina appa- rater till skjulet. För att kunna fort- sätta arbetet därinne utan att kvävas, få de ställa till ett våldsamt korsdrag genom att öppna dörren och fönsterna. - Antagligen har inte Marie ansett sig ha anledning att skryta inför doktor Vauthier över denna. originella kur mot lungtuberkulos. - (Forts..i nästa nr.) TEKNIK för ALLA 19