Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Silverexpressen, av Key Hermansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick ner katastrofalt och detsamma blev
fallet med godstrafiken. Denna sist-
nämnda hade emellertid börjat minska
redan några år tidigare, beroende på
den ständigt stigande konkurrensen med
lastbilarna. Stora jättelika ”truckar”
med släpvagnar hade alltmer övertagit
godstransporter och fraktade varje natt
hundratusentals ton styckegods mellan
långt avlägsna orter. Ett utomordent-
ligt vägnät hade byggts över den nord-
amerikanska kontinenten. Och nu visade
sig ett för järnvägen nära nog ödes-
digert resultat därav. Allt fler ameri-
kanare, för att inte nämna utländska
turister, började använda sig av det
över alla staterna vittutgrenade buss-
nätet med Greyhound-linjen i spetsen,
för att ”see America”. Man kom mera
i kontakt med landet och befolkningen,
om man åkte buss. Och bussarna voro
verkligen förstklassiga. Med över 100
km fart gick färden genom byar och
städer, och då och då gjordes uppehåll
för att ”sträcka på benen” vid något
pittoreskt värdshus, tillhörigt busskon-
cernerna, där frukost, lunch eller mid-
dag serverades allt efter tid på dygnet.
Om natten gjordes de bekväma stolarna
medelst ett handgrepp om till komfor-
tabla liggfåtöljer, i vilka man sov ut-
märkt.
Ytterligare stark konkurrens hade
man dessutom fått i trafikflyget. Den
som hade råd och dessutom ville färdas
snabbt och förstklassigt gjorde sina re-
sor med ”airlinern”. Det blev dyrare än
1:a klass järnväg visserligen, men så
slapp man ifrån rökiga, varma kupéer,
en sak som man gärna undviker i U.S.A.
Bilen framträdde dock som den far-
ligaste utmanaren om folkets gunst. Så-
väl biljettpriser på fjärrbusslinjerna som
fraktavgiften för godstrafiken höll på
att ruinera järnvägsbolagen.
Och lastbiltransporterna skröt ju dess-
utom med sin ”door to door shipment”.
10 TEKNIK för ALLA 10/11 1944
.skulle tågen göras k än d a,
D. v. s. direkt hämtning hos säljaren
och avlastning vid köparens dörr. Man
slapp alltså de tidsödande och ganska
kostbara omlastningarna vid järnvägs-
stationerna. Något måste göras! Från
järnvägshåll föddes den ena, nya revo-
lutionerande uppfinningen efter den and-
ra. Bilen skulle få den ”fight” den var
värd! I maj 1933 fällde W. A. Harri-
man, då chef för den stora Union Paci-
fic-banans personaltrafikavd. i Chicago,
ett yttrande som sedermera kom att bli-
va parollen för de flesta järnvägarnas
program i Förenta staterna. Han sade:
”Vi ha i vårt bolag under de senare åren
med all önskvärd tydlighet insett, att
skall vi lyckas behålla och utvidga vårt
transportsystem för resande måste här
en helt ny typ av tåg framställas.”
Man måste få fram ett tåg med föl-
jande egenskaper:
Det skulle besitta större snabb-
het och samtidigt också ge ökad tr a-
fiksäkerhet. Det skulle erbjuda
större k om f ort inom ramen av
rimlig resekostnad. Helst borde biljett-
priserna kunna s ä n kas. Dessutom
p o Pp u-
ERE Od €)5 tr Gl av Er
Med amerikansk fart skred man nu
till verket. Stora kapital investerades i
det ”nya” tåget. Och redan efter något
år var det första resultatet av experi-
menten färdigt.
Det diesel-elektriska strömlinjetåget.
Vad hade man då lyckats få fram att
konkurrera med? Jo, betecknande för
det ”nya tåget” är kort och gott som en
gammal lokförare uttryckte det, då han
med ett visst förakt första gången såg
det nya tåget. ”This is no train!
Its just on auto on rail.” De” är inget
tåg. Bara en bil på räls. En träffande
beskrivning. Man förstår besvikelsen
Här ha vi ”Bur-
lington — Zephyr”,
Amerikas = första
strömlinjeformade
dieseltåg, som pre-
sterade en fart av
170 kilometer a
timmen (år 1984).
Den vackra bilden
är tagen vid den
idylliska stationen
Weston strax in-
vid Philadelphia.
för en lokförare av den gamla stammen
inför allt detta nya, ljusa, lätta och blan-
ka. Tacka vet jag den kära romantiska
ånghästen. Men — nya tider — nya se-
der. Detta var morgondagens tåg, som
skulle rusa i kapp med en ny bråd, for-
cerad tid!
Succén uteblev icke heller. Det första
tåget stod färdigt i februari år 1934.
Och redan fem år senare, vid krigsut-
brottet i Europa, fanns inte mindre än
omkring 500 sådana tåg i U. S. A. Un-
gefär samtidigt som Union Pacific fick
sitt första tåg, ”M 10000”, levererat ha-
de en annan bana, Burlington, lancerat
sin streamliner ”The Zephyr”. Med pu-
kor och trumpeter, bokstavligt talat, ha-
de respektive jungfrufärder gått av sta-
peln. ”The Zephyr” mellan Chicago—
Kansas City—Denver och ”M 10000”
eller som det också hette ”City of Sa-
lina” på en beljublad resa från San
Francisco till New York, en sträcka av
4.610 km, som tillryggalades på 56 tim-
mar, 55 min. Tåget gick över 4 olika
bolags bannät och gjorde långa uppehåll
vid alla större städer. Tidningarna slog
upp första sidorna för sensationen, och
man kan förstå vad denna resa betydde
ur reklamsynpunkt. Från pacifickusten
tvärs över kontinenten till östkusten
kunde man nu resa med tåg på c:a 50
timmar. För 20 år sedan tog det om-
kring fyra dygn!
”City of Salina” var det första special-
byggda strömlinjetåget, men däremot
knappast det första diesel-elektriskt
drivna. Motorn var nämligen inte av den
vanliga dieselkonstruktionen. BEpitetet
”The first diesel-electric-streamliner”
tillkommer ”the Zephyr” — västanvin-
den. Detta tåg, även det byggt av dur-
aliminium, bestod av tre sammanbygg-
da vagnar. Loket, en personvagn av 2:a
klass typ samt en salongsvagn. Boggier-
na voro delvis gemensamma för vagnar-
na. Vid fartprov presterades 182 km/tim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:06:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1944-23/0010.html