Den enda nackdelen då det gäller detta märkliga plan är — såvitt jag kan för- stå — dess pris. För närvarande torde det kosta 2 590 dollar direkt från fabri- ken. Min flyglärare på den första turen — han hette Andrew Boyajian — tycktes emellertid inte anse den summan vara något streck i räkningen. — Sedan man väl en gång flugit ett av dessa plan, sa- de han, så vill man förr eller senare skaffa sig ett. Innan vi gick upp, redogjorde han för några av de detaljer som gjort Ercoupe till den sensation den blivit i jämförelse med övriga plan av den lätta modellen. Där finns t. ex. dubbelrodret, vars ena blad rör sig bråkdelen av en sekund snabbare än det andra. Boyajian sade det inte men lät mig mer eller mindre tydligt förstå, att planets anordningar för att garantera spin-säkerhet i viss mån är resultatet av denna originella ro- derkonstruktion. Exakt varför planet är spin-säkert är emellertid en fabrikshem- lighet. B. var också entusiastisk över planets förmåga att styra på marken precis som en bil, en egenskap som inte återfinns hos andra flygplan. Handbromsen var en annan detalj som krävde en särskild förklaring. B. påstod, att avsaknaden av varje slags bromsanordning på and- ra maskiner tycktes vara en av de saker som vållat de flesta flygande nybörjar- na huvudbry. Den mest revolutionerande nyheten hos Ercoupe-planet är utan all fråga enkelkontrollen. Planets styrning, stig- ning och plané verkställes med handrat- ten. Man behöver inte alls använda föt- terna; man kan sitta på skräddarvis med benen under sig eller lägga det ena benet över det andra precis som i en få- töjl. Men vi återvänder till flygturen. B. hade rätt. Så fort vi kom upp på 8 TEKNIK för ALLA 22/6 1945 ordentlig höjd minskade stötarna. På ungefär 700 meters höjd mötte vi inga luftgropar alls och vi seglade fram utan den minsta skakning i maskinen. Så småningom lyckades jag också få mina spända muskler att slappna. Spän- ningen i min rygg började ge efter, och med ett försök till nonchalant elegans lutade jag mig tillbaka mot kuddarna och sträckte ut mina långa ben. Plötsligt blev jag emellertid stel i kroppen igen då hela planet tycktes gö- ra en paus för ett ögonblick och därefter dyka. Desperat och automatiskt grep jag tag i ratten för att försöka återupp- ta stigningen. — Ta det lugnt, skrek B. Det var bara en luftgrop. Ni behöver inte vara rädd för sådana saker. Planet klarar sig självt. — Hm. Kanske det! Men jag hade börjat svettas, och mina händer var fuk- tiga då jag med förnyad kraft grep tag i ratten. B. bara log. — Fortsätt och försök att njuta. Men kom ihåg en sak — försök inga tricks då planet guppar till. Om ni tycker att Ercoupen har ett ori- ginellt och «<fasci- nerande ”ansikte”. maskinen är på väg att glida åt sidan eller dyka, så för- sök bara komma i kurs så snabbt som möjligt. Efter en stund föreslog han, att vi skulle plana ut igen. Han pekade på <:höjdmätaren som' visade 1000 meters höjd och på stig- och sjunkhas- tighetsmätarens nål som visade, att vi fortfarande var på väg uppåt. — Från och med nu, sade han skall ni bara hålla blic- ken rakt mot hori- sonten och förvissa er om att ni håller planets nos cirka 4 tum under denna. På så sätt håller ni jämn kurs. — Skall jag inte titta på indika- torn? frågade jag. Jag tyckte det skulle vara lättare än att ta sikte på fyra tum. (Jag har aldrig varit vidare framstående i matematik). — Okay, Lindbergh, sade B. skrattan- de. Gör som ni vill. R Nu var vi långt ute över Long Island och jag hade skaffat mig flera hållpunk- ter. Då föreslog B. en ny sväng. — Se här, sade han och tog ratten för första gången sedan vi lämnat marken. Jag skall göra en sväng och -sedan skall ni få göra en. Han vred sakta ratten åt höger — den sida på vilken jag satt — och helt plöts- ligt, när jag tittade över min högra axel, såg jag att vi befann oss — inte över Jones Beach — utan över Guds gröna jord — på 3000 meters höjd. Vingen på min sida låg i 45 graders vinkel mot markytan och vi höll fortfarande på att svänga. En sekund senare hade vi rä- tat upp planet och var på väg tillbaka mot Roosevelt-fältet. — Nu kan ni försöka, sade B. Kom bara ihåg att göra det långsamt. Ta det lätt i början och se till att nosen bibehåller sin ”fyrtumshöjd”. Jag gjorde som han sade — och det gick fint. Jag gjorde det en gång till, och sedan flera gånger på varandra. — Nu, sade B., skall jag visa er hur ni skall gå i spin — om det här planet inte vore spinsäkert. Vi dök med nosen först rakt in i evig- heten, och jag kände hur min mage gjor- de en fullkomlig looping-the-loop. Lika plötsligt var vi emellertid tillbaka i jämviktsläge för att sedan börja stiga igen. B. skruvade ned farten så pass att vi kunde se propellerbladen snurra framför oss. Samtidigt drog han till- baka ratten. Planets nos höjde sig tve- kande uppåt. — Detta, skrek B., är det rätta lä- get för en stall, varifrån man sedan (Forts. på sid. 29.)