kunde jag aldrig tro. En flaska som låg på bottnen lurade mej ett par gånger innan jag fick tag på den, och då måste jag likväl sätta foten på den först, samt cen befann sig. Sagt och gjort. Jag tog sats med fötterna mot bottnen, och se, med hjälp av händer och fötter, som när man trampar vatten bar det av till ”vä- — tydde: Slangen «helt ute. Tre korta slag be- tydde: Kom tillbaka. Ett kort slag: gå till vänster. Två korta slag: gå till höger. Pumpen var lätt att sköta då det räckte med ca 35 pumpslag i minu- ten. Ja, så kom då vår ”dykarepri- mör” upp ur det sagoland, som vi själva så småningom skulle få se och om vilket så mycket kan berättas. När han kommit upp stod andre man klar att försöka, ty tiden var knapp med hänsyn till den sena timman. Många ord växlades ej mellan de två, utan det bar av ned med detsamma, här får dy- karen själv berätta: ”Omedelbart jag kom ned under ytan slog det lock för öronen, men genom att svälja några gånger försvann detta obehag. Obehaget i öronen försvinner, om inte förr, så efter ett par dykningar. Jag märkte att hjälmen ville ”gå ifrån mig”, varför jag måste hålla i den med ena handen. Lyftkraften var naturligt- vis mycket liten, annars skulle hjälmen lyft upp mig från bottnen, då jag inte hade någon som helst tyngd, som höll mig nere. I varje fall måste vi öka vik- ten på tyngderna.” Orsaken till att det slår ”lock” för öronen är ju det ökade lufttryck, som man utsättes för under vattnet. Man kan ju roa sig med att räkna ut de olika tryckökningarna. Exempelvis på tio m djup har trycket ökat med 1 kg per em? och då en genomsnittsmänniska har en kroppsyta av 1 m?, vilket ut- tryckt i cm? blir 10000, blir totala tryckökningen hela 10 ton. För att återgå till min första dyk- ning så förvånade jag mig över hur ljust och tydligt allting var därnere. Sikten var ungefär 25 å 30 m, och en tioöring skulle jag gott kunnat se på 5 äå 6 m avstånd, men att avståndsbe- dömningen skulle bli så knepig under vattnet till dess en viss vana uppnåtts, 10 stopp! TEKNIK för ALLA 22/6 1945 ders” och jag nådde med hjälmen vat- tenytan. Munterheten bland ”landkrab- borna” var allmän när de såg mig stå i vattenbrynet och betrakta dem. Det var emellertid tröttsamt att hål- la sig så högt uppe, beroende på att ju högre över vattenytan hjälmen kommer, desto större vikt måste man ju hålla ”flytande”. När jag därför övertygat mig om riktningen, jag skulle slå in på för att komma upp, lät jag mig sjunka till botten. Därvid märkte jag att benen ville skära framåt, varför jag måste röra benen ungefär, som när man tram- par ett par cykelpedaler baklänges. Väl nere på botten kom jag att tänka på att slangen skulle vara en god ledtråd för den som ville upp ur fiskriket, men, konstigt, jag såg ingen slang. Jo, vän- ta! Jag följde den från handen och högt över mitt huvud såg jag den ringla iväg in till stranden, och genom att följa den gick det fint att hitta rätt. Uppkommen frågade jag efter dyk- tiden. Överraskning! Endast 7 min! men vad allt hade jag inte hunnit se på den- na korta tid. Jag såg olika sorters fisk- ar, ålar, krabbor och sjöstjärnor, och det är svårt att förklara hur intressant det är att se dessa havsinnevånare i sitt rätta element. Jag tror inte att nå- gon sorts fisk är särskilt rädd för dy- karen, tvärtom. Den mest nyfikna av dem alla tycks vara ålen som sakta på 1 å 2 m avstånd ”ålar” sig runt dyka- ren. Sträcker man fram handen mot den, som för att locka på en hund, stannar den stilla och stirrar på dy- karen. Ålen ser ut att uppskatta ett gott skämt, och viftar sakta på ”svansen”, men kommer man den för nära med handen, vips! är den borta och det är nästan omöjligt att följa den med ögonen och se vart den tar vägen. Men ock- så krabban och den till ytterlighet försiktiga räkan äro intressan- ta åskådningsobjekt. Vidare ha vi alla olika sorters fisk- ar, varav vi hit- tills sett en hel därefter böja mig ned och ta fatt den. Imman på rutan tar vi bort på så sätt, att vi med munnen spolar vatten över den. Ett annat sätt är att lägga litet tobak i vatten, som får täcka ru- tans insida en stund före nedstigning- en, då rutan sedan håller sig klar ganska länge. Sedan jag, som jag själv tyckte, travat omkringi det enastående vackra ”landskapet”, errundlig tid, skulle jag då gå upp. Men vad var detta? Jag kunde ju ej se, varifrån jag kommit ned, och då inställde sig frågan, hur länge skulle mina vänner ha lust att skicka ned luft. En snilleblixt! Skul- le man inte kunna ”hoppa” eller flaxa sig upp till ytan, för att se i vil- ken riktning dykarservi- ”Filmremsan” visar uppifrån och ned: pump slang, hjälm och blytyngderna i si- na hylsor av mäs- sing. Den kupiga delen av Opels nav- kapsel är avsågad och användes som skydd framför glaset vid trans- porter. Vidare synes me- tallhylsan som skyddar signalknappen : vid trans- porter. Hjälm i profil, slangen kopp- lad i hjälm och pump, tyngder- na påsatta, Hjälmen liggande på sida. Skyd- det för glaset borttaget. I cent- rum på bilden synes signallam- pan, tändes vid signal uppifrån. På hjälmen är skyddet för glas och signal- knapp borttaget. Det övriga är, mikrofon, te- lefonlur, telefonlåda samt kabel från telefon- lådan till kopplingen på slangen vid pumpen. Telefonlådan. I locket återfinnes kopplings- schemat. Mikrofonen, telefonlådan samt telefonen.