med att ständigt se till att ena parten av ledningen från telefonlådan eller ”mixern” hänger ned i vattnet. Som andra fordran uppställde vi att ljus- och ljudsignalsystem på samma linje skulle kunna användas. I hjälmen har vi mi- krofonen placerad över och framför pannan på dykaren, där den är relativt skyddad för vattenstänk. Vidare ha vi ett par ställbara lurar ungefär 25 mm från vardera örat. Mikrofontransforma- torn eller induktionsrullen, om man så vill, är utförd med öppen järnkärna och är fästad under vänstra delen av ”hjälm- taket”. Den är impregnerad och vatten- tät. Under högra delen ha vi batteriet mellan ett par metallfjädrar, för att vid behov lätt kunna bytas ut. Anrops- och morsesignaler till dyka- ren ges genom en strax invid och mot högra ögat riktad lampa. Förbindelse- ledningarna gå inuti slangen upp till ungefär 1 meter från pumpen, där de äro förbundna med en särskilt konstrue- rad lufttät, dubbelpolig koppling. I hjälmen ha vi förutom vad som re- dan nämnts, den på högra axeln mon- terade strömbrytaren (signalknappen) i höjd med kinden, lätt åtkomlig uti- från. På land ha vi ”mixern” eller telefon- lådan, som innehåller dubbla batterier, (Forts. på sid. 32.) del. Frestas man att försöka beskri- va, vad. man sett av djurliv och väx- ter, märker man snart, att man en- dast otillfredsstäl- lande kan skildra den undervattens- värld som dykaren vandrar i. Nej, här är kameran troligen det enda möjliga, och vi ha sedan förra somma- ren en undervattens- kamera under utarbe- tande, som vi hoppas i bild skall visa, vad vi själ- va få uppleva i detta skim- rande sagorike, så fullt av spännande äventyr. Vår undervattenskamera är en småbildskamera med formatet 24 X386 mm och ljusstyrka f:2,8. Med panchromatisk film 21/10 din. räk- na vi med att kunna uppnå goda re- sultat. Kameran inbygges i vattentät box med framsidan helt av glas. Alla manövreringsanordning- ar såsom filmframdrivning, avståndsinställning, utlösning nt spänning av slutaremekanismen föras ut genom boxsi- orna. Vi utgå från att kortare exponeringstid än 1/10 å 1/15 sek ej kan ifrågakomma med den utrustning vi nu ha, och under sådana förhållanden kan vi ej komma ifrån användandet av stativ. Detta kan göras av vanliga tunna järnrör eller dylikt. Ett vanligt stativ skulle på kort tid förstöras i vatten. Första gången man går ned förundrar man sig över det ljud, man hör från backventilen vid pumpen. Det låter pre- cis som snarkningar och blir till slut riktigt sövande i ensam- heten och i varje fall är det nästan som ett sällskap därnere i den stora tystnaden. Ett annat ljud uppstår när luften ger sig iväg utefter hjälmsidorna på väg mot ytan. Det låter, som om man skram- lade med en massa metalldelar mot hjälmen och just detta gör att ljudet från telefonen störes. Vi gör så numera, när telefonen användes, att vi slutar att skicka ner luft, det blir då alldeles tyst i hjälmen, och samtal mellan service och dykare kan pågå i ett par minuter, innan det behöver pum- pas igen. Telefonen utgör ett särskilt kapitel. Efter ingående prov med olika mikrofon- och telefontyper, samt olika kopplings- system, fastnade vi för ett eget specialsystem enligt bifogade schema. På grund av att lämplig ledningstråd var så svår att anskaffa, uppställde vi som första fordran att tvåledarsystem skulle användas, fastän anläggningen genom detta komplicerades avsevärt. detta sammanhang kan jag nämna att vi tänkte använda vattnet som ena le- daren, men då får vi också nackdelen Telefonlådans inre, botten är öpp- nad som ett lock. Därunder från vänster. Wiking Hansson, Henry Hansson (bröder), samt kamraten Karl Erik Karlsson. Detta foto är taget 1934. Den gamla hjälmen är som synes byggd av en 25 liters bensindammejeanne. Hjälmen var olämplig på grund av sin storlek, tarvade för tunga vikter, glasen var för små samt satt för högt. Strax försvinner dy- karen i djupet och pumpen börjar arbeta. 22/6 1945 TEKNIK för ALLA 11