Ått bygga klockor och fram- förallt s. k. kalenderur är en svår konst och en erkänt för- nämlig hobby. Vårt land kan emelleriid visa upp ett ganska stort antal mycket skickliga ”amatörurmakare”, varav präs- terskapet ståtar med några av 8 TEKNIK för ALLA 16/2 1945 de mera kända namnen. Kan- ske ganska naturligt, då ”hob- byn” kräver stort tålamod och samvetsgrann noggrannhet i minsta detalj. Men först och främst fordras teknisk fallen- het av mindre vanliga mått. Kyrkoherden i Linneryd i Småland, som här nedan pre- senterar sig själv för TfA:s lä- sare, plockade redan som barn sönder klockor m. m. och var övertygad om att han skulle bli ingenjör. Han blev präst och klockarfar! Men vi låta honom själv berätta hur det gick till att han blev en av våra bästa kalenderurbyggare: Jag :tror det är nyttigt med en hobby. Att ständigt år ut och år in syssla med samma arbete gör människan lätt en- sidig utan att hon själv märker det. En hobby verkar inte som ett tungt arbete utan som en vila, det blir en avkopp- ling från det vardagliga. Alt efter läggning och anlag ha människor tagit vitt skilda ting till sysselsättning på lediga stunder. Själv har jag valt fin- I sin hobbykammare trivs kyrkoherde Lun- dén, omgiven av verktyg av alla de sorter. Sina klockor gör han i varje detalj själv. Svarven är naturligtvis nödvändig för pre- cisionsarbeten av detta slag, men det fordras också händiga fingrar.