Er ung man gned in sina nyrakade kinder med puder, lade på en smula rött, granskade noga resultatet i en spe- gel. Nej, det var inte riktigt bra än. Han rufsade till håret. Så, nu var det bättre. Förvandlad till pojke steg han ut på gatan och började gå mot söder. Inom fem minuter skulle han vara vid gränsspärren och sen — fri eller på väg mot ett koncentrationsläger. Långt borta lyste en stark lampa. Två mörka silhuetter syntes mitt på vägen. Han fortsatte helt mekaniskt att gå. Ur mörkret löste sig två grupper av män- niskor intill spärren. Beväpnade infan- terister och tjänstemän. Modet sjönk. Det kunde aldrig sluta väl. Vakterna och tullmannen spände ögo- nen i den mörkhårige, blåögde pojken. Ryckte till sig hans pass och övriga papper. Tullmannen, som tycktes lida av dålig matsmältning att döma av det sura utseendet, höll papperen under en elektrisk lampa och synade dem noga. I samma ögonblick ringde telefonen. Tull- mannen gick fram och lyfte luren. En lång dispyt följde. Efter fem långa mi- nuter upptäckte han den väntande poj- ken. — Ce dig iväg, gå på! kommenderade han otåligt och pekade med tummen mot spärrbommen. Pojken lydde med bultande hjärta. Bommen lyftes, han steg över gränslin- jen. Han var fri! I det ögonblicket, kan man bildlikt talat fastslå, räddades tu- sentals engelska och amerikanska solda- ters liv, även om det började först tre år senare. Det var den milda hösten 1939. Euro- pa var i krig. Mannen, som maskerat sig som pojke, var trettioårige löjtnan- ten Kos, vetenskapsman till professio- nen och av polska regeringen beordrad ta sig ur landet till England eller Frankrike och där ställa sina kunskaper till förfogande. Han flydde genom Ungern och Jugoslavien där vänner vän- tade för att hjälpa honom vidare. Pol- ska generalstaben gav så småningom sitt tillstånd att hans egen berättelse fick publiceras. Det ögonblick han överskred ungerska gränsen bröt han mot en av tyskarna 12 TEKNIK för ALLA 16/2 1945 NA N C Aldrig tidigare har tekniken tagits i anspråk i så oanad grad och vetenskapen mobiliserats så till det yttersta som under detta krig, heter det med all rätt i företalet till den nyligen på Steinviks förlag utkomna boken ”Män bakom segern”. Det är en översättning z av den engelska bestsellern ”Men behind Victory”. Att läsa om de insatser som teknikerna gjort bakom kulisserna i samarbete med de hemliga agenterna är mer spännande än den mest rafflande äventyrsroman. TfA har beretts tillfälle återge detta avsnitt som hand- lar om kampen mot de hyperfarliga landminorna. Sv 4 framtvingad lag, som förbjöd varje polsk man över aderton och under tret- tiotvå år att lämna landet vid äventyr av långvarigt straffarbete. Löjtnant Kos hade lyckligtvis ett friskt, ungdom- ligt ansikte, pudret och det röda smin- ket gjorde resten. Tullmannen släppte igenom en pojkvalp, och därmed fick de allierade ett vapen mot de tyska land- minorna, som hotade att omöjliggöra varje offensiv. I Jugoslavien utrustades han med mat och pengar samt hjälptes över italien- ska gränsen. Därifrån lyckades han per post få kontakt med sin fästmö Hanka, som studerade psykologi vid universite- tet i Warszawa. Sista gången löjtnant Kos sett sin vackra, unga fiancée var vid centralstationen i Warszawa. Där hade han just fått ordern av myndig- heterna att ta sig ur landet. De två stod inför en svår skilsmässa. — När får jag se dig igen? skrek hon för att göra sig hörd i oväsendet. Trup- per som var på väg till någon front fyllde hela stationen, som ekade av trampet och kommandoorden. — Jag är rädd det kommer att dröja länge, flickan min. Regeringens order måste följas; jag måste ta mig över gränsen till Ungern. Varför lämnar inte du också Warszawa? Vi kan mötas i Ungern! Flickan föll i gråt. Det var ett svårt val. Om även hon flydde, måste hon lämna sin gamla mor. Stannade hon, kanske hon aldrig mer fick se sin fäst- man. Hon gjorde sitt val. — Plikten binder mig till Warszawa. Du kan göra den bästa insatsen utan- för landet. Jag måste kämpa min kamp mot dem här. De omfamnade varandra en sista gång. Så steg han upp i trupptransport- tåget. Medan löjtnant Kos flydde tvärs ige- nom Europa hade den tyska landminan redan gjort sin debut. När den svaga engelsk-franska framstöten gjordes mot Siegfriedlinjen skördade dessa minor massor av offer. Tiotusentals kontakt- minor hade grävts ner. De hade gömts på hundra olika ställen och gillrats med alla upptänkliga knep. Styrkorna som avancerade mot Saarbriäcken måste bok- stavligen undersöka varje tumsbredd mark, varje föremål, innan de vågade tränga vidare. Lyfte man en nedhäng- ande gren, dödades man; en tavla på en vägg i en bondstuga, en hund i sin hundkoja — allt kunde vara en döds- fälla. De engelska experterna undersökte gi- vetvis ytterst noga de minor, som man kom över oskadda. Sprängladdningen var ett högst vanligt ämne, men det tek- niska utförandet var av utomordentlig beskaffenhet. Något motmedel kunde man inte finna på, men de vunna erfa- renheterna blev senare av största bety- delse. Kos hade fortsatt över gränsen in i Frankrike, drevs vidare när general Pé- tain kapitulerade och nådde England. Där slöt han sig till de polska styrkorna i Skottland och återupptog så sina experiment med fältradio. Även en rad andra polska vetenskapsmän hade lyc- kats komma undan. De organiserades till en vetenskaplig gren av polska gene- ralstaben. Aven engelsmännen hade vid det la- get konstruerat landminor, som lagts ut i tiotusental längs kusterna såsom ett ; försiktighetsmått gent emot invasion. En del av dessa linjer gick nära förbi det polska lägret. En junikväll 1941, när Kos och några av hans vänner satt och spelade bridge, kom ett meddelande, att en grupp pol- ska soldater dödats av minorna. De hade