mission, där han en dag komplimente- rades av en liten prydlig äldre officer i generalstabens röda revärer. Det vi- sade sig vara chefen för engelska hem- maarmén. På nyåret 1942 började leveranserna fylla lastrummen i fartyg, destinerade att gå i konvoj runt Kap. Och därmed fick man slå sig ner och avvakta ut- gången. Inkommande rapporter visade att det gällde allvar. Utgången blev en succé. Ingenjörtrupperna ute i öknen fick plötsligt hela bilkaravaner med de- tektorer. Minfaran var avvärjd. Englands många materielbekymmer efter evakueringen från Frankrike, då nästan allt gick förlorat, övervanns främst genom den insats, sir William Beveridge gjorde. Han har kanske bli- vit mest känd genom sin plan för fre- dens organiserande. Dessförinnan hade han gjort upp en plan för krigets orga- niserande. Grundtanken i denna plan var: var man på rätt plats. Han satte igång en fullständig inventering över tillgång- arna på yrkesskicklig personal. Speciellt befanns mekaniska och elektriska yrkes- arbetare använda på ett bedrövligt sätt. Han genomdrev därmed uppsättande av en ingenjörsmekanisk kår. Till denna sammanfördes alla yrkeskunniga oav- sett sin tidigare placering. Det blev den redan ett år tidigare upprättade kåren, som tilldelades uppdraget att svara för minröjningen. Särskilda utbildningskur- ser sattes igång, varefter grupper av minspecialister tilldelades varje front- förband. De inte bara utförde röjnings- arbetet, de svarade även för att minröj- ningsmaterielen var i fullgott skick. Vi går för ett ögonblick tillbaka i tiden. Något år innan mindetektorn kom till, råkade åttonde armén ut för en kris. Tyskarna hade provminerat ofantliga skyddsbälten framför sina främsta lin- jer med en ny mintyp. Den dök upp helt oväntat. De" engelska förlusterna växte med ens våldsamt. Tyskarna upp- täckte snart framgången, och minutläg- gandet fördubblades i omfång. I den tyska radion förkunnades öppet att Afrikakåren vunnit en ny taktisk fram- gång därmed. Man förutspådde märk- liga resultat. General Wavell satte igång en under- 14 TEKNIK för ALLA 16/2 1945 sökning. Man skaffade sig några prov på den nya mintypen. Det var den nu- mera välkända flata typen, ungefär 50 cm. i diameter och 10 cm. tjock. Inuti låg en sprängladdning, tillräckligt stark att spränga ett helt hus i luften. En officer vid ett pansarregemente skicka- des per flyg till London medförande några prov. Karakteristiskt för ”tall- riksminan”, som tyskarna benämnde den, var att en man mycket väl kunde trampa på den utan att den explodera- de. Så snart ett fordon gick över mi- nan, kreverade den. Sprängladdningen slog därvid sönder pansarvagnarnas un- derrede och dödade besättningen. Tyskarna utexperimenterade särskilt effektiva ”mönster”, efter vilka mi- norna lades ut i tusental från special- byggda lastbilar. På en enda natt kun- de ofantliga sträckor av öknen mineras med denna utrustning. I avvaktan på bättre metoder spräng- de sig engelsmännen väg genom sådana minfält. Motvapnet döptes till Banga- loretorpeden. Det var helt enkelt ett sex meter långt vattenledningsrör, som fyllts med trinitrotoluol och försetts med en detonator. ”Torpederna” sköts in i det misstänkta området och avfy- rades, varvid alla tallriksminor inom ett visst område detonerade. Metoden var inte vidare effektiv gentemot de ofant- liga minfält, som skyddade de tyska lin- jerna. Vid en konferens i Kairo föreslogs en annan metod. Man gjorde försök att skjuta bräscher i minfälten genom ka- noneld från flygplan. Försöket misslyc- kades, liksom det misslyckats för tys- karna vid stormningen av Tobruk. Man gav upp försöken. Soldaternas personliga mod fick hjälpa upp situatio- nen. Före de avancerade engelska styr- korna sändes linjer av ingenjörssolda- ter, som tog sig fram steg för steg un- der det de undersökte sanden med sina bajonetter. Minröjningspatrullerna sökte man skydda genom att belägga de tyska linjerna med våldsam eld. Tyskarna sva- rade med att rikta sin eld mot minsö- karna. Stundom kreverade nedgrävda jordminor, fulltravade med spränggra- nater, bland de arma ingenjörssolda- terna. Förlusterna bland de modiga männen blev fruktansvärda. Det var givetvis frestande för minsö- En fullständig kortvågsuppsätt- ning ingår i den moderne spio- nens utrustning och är naturligt- vis till ovärderlig nytta. karna att kasta sig ner när en granat kom visslande över dem eller kreverade i närheten. Det kunde lyckas, det kun- de också hända, att den olycklige släng- de sig rätt över en tallriksmina, som därmed detonerade. En ingenjörsofficer, som sänts till London från Mellersta. Östern, gav följande karakteristiska skildring av denna fruktansvärt primi- tiva röjningsmetod. — Vi gick fram med bajonetterna framsträckta och lät dem plöja med. spetsen ungefär femton centimeter un- der ytan. Det var naturligtvis otänk- bart att gå och sticka uppifrån, då hade- minorna förr eller senare avfyrats. Stötte bajonetten mot en mina, började: ett rätt obehagligt göra. Man fick falla. på knä och varsamt avlägsna sanden runt minan. Därnäst gällde det att kon- trollera, att inte mina nummer två gill-- rats under den översta. Den var nämli-- gen så anordnad att den sprang, så fort- den översta tallriksminan lyftes bort. Det var inget långtråkigt göra precis, särskilt som tyskarna höll oss sällskap: med sina granater. Förutom tallriksminor förekom även. en annan sorts minor, av tyskarna kal- lade ”S-minor”. Dessa avfyrades om nå- gon trampade på en uppstickande spets. Minan detonerade därvid inte direkt, utan kastades upp ur sanden och explo- derade på låg höjd, varigenom verkan av sprängstyckena utsträcktes över vida större område. : Men inte nog därmed. Nya tricks uppfanns ständigt för att öka minfaran. De gamla vanliga knepen förekom — minor som detonerade om någon tog upp en; bortslängd karta eller en konservburk. Det fanns ett slags minor, som släppte fram exempelvis tio fordon men spräng- de det elfte. Detonatorn pressades där- vid ner en mindre bit för var gång ett fordon rullade över, tills detonationen slutligen följde. Andra minor gick av vid svagaste beröring. Tyskarna monterade även in dubbla detonatorer, varvid den understa avfyrade minan när den över- sta avlägsnades. Förlusterna blev allt förskräckligare. Ett motmedel måste till varje pris skaffas fram. Hösten 1942 när engelsmännen pres- sats tillbaka till El Alamein, hade an- vändningen av landminor avancerat så långt, att båda arméerna praktiskt taget förskansade sig enbart bakom minfält. Rommel stod där med sin Afrikakår endast två dagsmarscher från den glitt- rande Nilen. Genom sin underrättelse- tjänst var han medveten om att mate- riel och friska trupper vällde in över Suez och snabbt fördes till den illa utrustade, fåtaliga frontstyrkan. Eng- lands ”Ökenråttor” kämpade faktiskt en förtvivlad kamp. Även Rommel fick för- stärkningar. Pansarvagnar för att slå det avgörande slaget, om genombrottet lyckades, minor i tiotusental för den händelse han misslyckades och måste övergå till försvar av sina gamla linjer. Engelsmännen fixerade för sin del början av november som tidpunkt för sin framstöt. Montgomery och Alexan- (Forts. på sid. 31).