Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppfinnare i pojkkläder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mission, där han en dag komplimente-
rades av en liten prydlig äldre officer
i generalstabens röda revärer. Det vi-
sade sig vara chefen för engelska hem-
maarmén.
På nyåret 1942 började leveranserna
fylla lastrummen i fartyg, destinerade
att gå i konvoj runt Kap. Och därmed
fick man slå sig ner och avvakta ut-
gången. Inkommande rapporter visade
att det gällde allvar. Utgången blev en
succé. Ingenjörtrupperna ute i öknen
fick plötsligt hela bilkaravaner med de-
tektorer. Minfaran var avvärjd.
Englands många materielbekymmer
efter evakueringen från Frankrike, då
nästan allt gick förlorat, övervanns
främst genom den insats, sir William
Beveridge gjorde. Han har kanske bli-
vit mest känd genom sin plan för fre-
dens organiserande. Dessförinnan hade
han gjort upp en plan för krigets orga-
niserande.
Grundtanken i denna plan var: var
man på rätt plats. Han satte igång en
fullständig inventering över tillgång-
arna på yrkesskicklig personal. Speciellt
befanns mekaniska och elektriska yrkes-
arbetare använda på ett bedrövligt sätt.
Han genomdrev därmed uppsättande av
en ingenjörsmekanisk kår. Till denna
sammanfördes alla yrkeskunniga oav-
sett sin tidigare placering. Det blev den
redan ett år tidigare upprättade kåren,
som tilldelades uppdraget att svara för
minröjningen. Särskilda utbildningskur-
ser sattes igång, varefter grupper av
minspecialister tilldelades varje front-
förband. De inte bara utförde röjnings-
arbetet, de svarade även för att minröj-
ningsmaterielen var i fullgott skick.
Vi går för ett ögonblick tillbaka i
tiden.
Något år innan mindetektorn kom till,
råkade åttonde armén ut för en kris.
Tyskarna hade provminerat ofantliga
skyddsbälten framför sina främsta lin-
jer med en ny mintyp. Den dök upp
helt oväntat. De" engelska förlusterna
växte med ens våldsamt. Tyskarna upp-
täckte snart framgången, och minutläg-
gandet fördubblades i omfång. I den
tyska radion förkunnades öppet att
Afrikakåren vunnit en ny taktisk fram-
gång därmed. Man förutspådde märk-
liga resultat.
General Wavell satte igång en under-
14 TEKNIK för ALLA 16/2 1945
sökning. Man skaffade sig några prov
på den nya mintypen. Det var den nu-
mera välkända flata typen, ungefär 50
cm. i diameter och 10 cm. tjock. Inuti
låg en sprängladdning, tillräckligt stark
att spränga ett helt hus i luften. En
officer vid ett pansarregemente skicka-
des per flyg till London medförande
några prov. Karakteristiskt för ”tall-
riksminan”, som tyskarna benämnde
den, var att en man mycket väl kunde
trampa på den utan att den explodera-
de. Så snart ett fordon gick över mi-
nan, kreverade den. Sprängladdningen
slog därvid sönder pansarvagnarnas un-
derrede och dödade besättningen.
Tyskarna utexperimenterade särskilt
effektiva ”mönster”, efter vilka mi-
norna lades ut i tusental från special-
byggda lastbilar. På en enda natt kun-
de ofantliga sträckor av öknen mineras
med denna utrustning.
I avvaktan på bättre metoder spräng-
de sig engelsmännen väg genom sådana
minfält. Motvapnet döptes till Banga-
loretorpeden. Det var helt enkelt ett
sex meter långt vattenledningsrör, som
fyllts med trinitrotoluol och försetts
med en detonator. ”Torpederna” sköts
in i det misstänkta området och avfy-
rades, varvid alla tallriksminor inom ett
visst område detonerade. Metoden var
inte vidare effektiv gentemot de ofant-
liga minfält, som skyddade de tyska lin-
jerna.
Vid en konferens i Kairo föreslogs en
annan metod. Man gjorde försök att
skjuta bräscher i minfälten genom ka-
noneld från flygplan. Försöket misslyc-
kades, liksom det misslyckats för tys-
karna vid stormningen av Tobruk.
Man gav upp försöken. Soldaternas
personliga mod fick hjälpa upp situatio-
nen. Före de avancerade engelska styr-
korna sändes linjer av ingenjörssolda-
ter, som tog sig fram steg för steg un-
der det de undersökte sanden med sina
bajonetter. Minröjningspatrullerna sökte
man skydda genom att belägga de tyska
linjerna med våldsam eld. Tyskarna sva-
rade med att rikta sin eld mot minsö-
karna. Stundom kreverade nedgrävda
jordminor, fulltravade med spränggra-
nater, bland de arma ingenjörssolda-
terna. Förlusterna bland de modiga
männen blev fruktansvärda.
Det var givetvis frestande för minsö-
En fullständig kortvågsuppsätt-
ning ingår i den moderne spio-
nens utrustning och är naturligt-
vis till ovärderlig nytta.
karna att kasta sig ner när en granat
kom visslande över dem eller kreverade
i närheten. Det kunde lyckas, det kun-
de också hända, att den olycklige släng-
de sig rätt över en tallriksmina, som
därmed detonerade. En ingenjörsofficer,
som sänts till London från Mellersta.
Östern, gav följande karakteristiska
skildring av denna fruktansvärt primi-
tiva röjningsmetod.
— Vi gick fram med bajonetterna
framsträckta och lät dem plöja med.
spetsen ungefär femton centimeter un-
der ytan. Det var naturligtvis otänk-
bart att gå och sticka uppifrån, då hade-
minorna förr eller senare avfyrats.
Stötte bajonetten mot en mina, började:
ett rätt obehagligt göra. Man fick falla.
på knä och varsamt avlägsna sanden
runt minan. Därnäst gällde det att kon-
trollera, att inte mina nummer två gill–
rats under den översta. Den var nämli–
gen så anordnad att den sprang, så fort-
den översta tallriksminan lyftes bort.
Det var inget långtråkigt göra precis,
särskilt som tyskarna höll oss sällskap:
med sina granater.
Förutom tallriksminor förekom även.
en annan sorts minor, av tyskarna kal-
lade ”S-minor”. Dessa avfyrades om nå-
gon trampade på en uppstickande spets.
Minan detonerade därvid inte direkt,
utan kastades upp ur sanden och explo-
derade på låg höjd, varigenom verkan
av sprängstyckena utsträcktes över vida
större område. :
Men inte nog därmed. Nya tricks
uppfanns ständigt för att öka minfaran.
De gamla vanliga knepen förekom —
minor som detonerade om någon tog upp
en; bortslängd karta eller en konservburk.
Det fanns ett slags minor, som släppte
fram exempelvis tio fordon men spräng-
de det elfte. Detonatorn pressades där-
vid ner en mindre bit för var gång ett
fordon rullade över, tills detonationen
slutligen följde. Andra minor gick av vid
svagaste beröring. Tyskarna monterade
även in dubbla detonatorer, varvid den
understa avfyrade minan när den över-
sta avlägsnades. Förlusterna blev allt
förskräckligare. Ett motmedel måste till
varje pris skaffas fram.
Hösten 1942 när engelsmännen pres-
sats tillbaka till El Alamein, hade an-
vändningen av landminor avancerat så
långt, att båda arméerna praktiskt taget
förskansade sig enbart bakom minfält.
Rommel stod där med sin Afrikakår
endast två dagsmarscher från den glitt-
rande Nilen. Genom sin underrättelse-
tjänst var han medveten om att mate-
riel och friska trupper vällde in över
Suez och snabbt fördes till den illa
utrustade, fåtaliga frontstyrkan. Eng-
lands ”Ökenråttor” kämpade faktiskt en
förtvivlad kamp. Även Rommel fick för-
stärkningar. Pansarvagnar för att slå
det avgörande slaget, om genombrottet
lyckades, minor i tiotusental för den
händelse han misslyckades och måste
övergå till försvar av sina gamla linjer.
Engelsmännen fixerade för sin del
början av november som tidpunkt för
sin framstöt. Montgomery och Alexan-
(Forts. på sid. 31).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
