| : i I napphet på utrymme och önskan att ändå kunna köra tågen en längre stund, tvingar många modelljärnvägs- byggare att konstruera sina järnvägar som slutna rundbanor med en eller i lyckligare fall ett par stationer på varvet. Det kan emellertid ifrågasättas, om man inte härigenom <förlorar en hel del i realism — tågen gå ju bara runt en sluten bana, och förflytta sig icke från en ort ill en annan. Har man möjlighet därtill, bör man i stället planera sin bana så, att man låter den utgå från en station och sedan på diverse krokvägar leta sig sig fram till en annan. Någon annan utväg att från den senare stationen komma till- baka till utgångspunkten, än att låta tåget växla och köra banan i motsatt riktning, bör ej finnas. Först härigenom uppnår man verklighetstrohet och har möjlighet att ordna med trafik efter tid- tabell. Har man vidare tillfälle att på sträckan lägga in en eller flera mellan- stationer, där tågen kunna möta eller passera varandra, kan man trafikera banan efter en mera komplicerad tidta- bell. Detta måste ge större utbyte, än att låta tågen rusa runt en sluten bana. Godsvagnar kunna då sändas: från den ena stationen till den andra; modell- järnvägen får ett transportarbete att ut- föra. En bana av denna typ behöver inte mycket mer utrymme än en vånlig spår- oval. Man kan t. ex. låta de båda sta- tionerna ligga i olika plan, och låta linjen mellan dem löpa ett varv runt rummet på vägen, medan den övervinner höjdskillnaden. Var dock försiktig, och gör stigningarna så små som möjligt, ty lokens dragkraft i backar är inte stor: Särskilt i kurvor, där friktionen alltid är betydande, böra stigningarna vara mått- a. Kanske tycker Ni att linjen gärna kan läggas med dubbelspår. I praktiken har det dock visat sig, att enkelspår har vissa fördelar. En modelljärnväg kan nämli- gen icke med framgång bringas att likna en huvudbana med många spår, vida MODELLD YGRE SEO SZ nes 22, TEKNIK för ALLA 2/3 1945 Gammal eller ung, alla ha lika stor glädje av modelljärnvägen. Allt vad Ni behöver veta för mn att kunna ägna Er åt : denna förnämliga hob- by lär Ni er i Teknik för Allas Handbok Mo- delljärnvägen I och II samt genom att regel- bundet läsa TfA. kurvor och tung trafik. I stället bör man ha en mindre järnväg eller en bibana som förebild för sin modelljärn- väg. Sådana banor i vårt land använda aldrig dubbelspår, utan enkelspår är det enda som kommer i fråga. Huvudorsaken varför man bör välja enkelspår är emellertid en synvillelik- nande företeelse. En enkelspårig järn- väg verkar nämligen mycket längre än en dubbelspårig med samma längd. Då nu banlängden mellan stationerna sy- nes vara den fråga, som brukar vara allra svårast att få realistiskt löst, bör man icke tillbakavisa den hjälp av sken- bart linjeförlängande natur, som enkel- spåret erbjuder. Intrycket av en första klass järnväg behöver inte gå förlorat, därför att man använder enkelspår. De flesta huvud- banor hos oss klara sig dock med sådant, fastän trafiken i många fall är mycket livlig. Visserligen blir det mera komplicerat att föra tågen på samma spår i båda riktningarna, men det är svårigheter av detta slag, som ger hobbyn sin tjusning. Tågmöten med <:omläggningar av växlar, omställning av signaler och dylikt bör vara saker, som eftersträ- vas av banbyggaren, ty det är väl ändå inte för att låta tågen sköta sig själva, efter att Ni tryckt på en knapp, som Ni byg- ger Er bana? När man planerar en modelljärnväg, bör man helt och hållet frigöra sig från leksaksbanornas spår- system med tvära kurvor, avbrutna av raksträckor. Man bör till en början undvika långa raksträckor. Måste man använda såda- na, skall man genom en liten kurva mitt på söka bryta den långa sträckans Lisebergs nöjesfält i Göte- borg har en av landets bäst planerade . modelljärnvägs- anläggningar. Gröna Lund i Stockholm har aldrig kom- mit längre än till en minia- tyrbana (se bilden), som emellertid fungerade dåligt och numera är nedlagd. Några ord om planerandet av MODELLJÄRNVÄGEN. enformighet. Ni kommer att bli förvånad över hur t. ex. en liten S-kurva kan liva upp en lång raksträcka. Att man skall välja så stora kurv- raider, som de lokala förhållandena till- låta, är självklart. Man kan ändå aldrig på en modelljärnväg ens komma i när- heten av skalenliga radier. I HO är en radie "på cirka 5 meter det minsta man får ha på huvudspår, om man vill ha skalenliga kurvor. Men i vilket hus har man plats med sådana kurvradier? Därför får man på detta område pruta kraftigt på skalenligheten. Lyckligtvis äro modelltågen konstruerade så, att de kunna passera kurvor med relativt liten radie. Vore inte så förhållandet, skulle det inte kunna byggas några modelljärn- vägar! När man skall lägga en kurva, och utrymmet tillåter en radie av t. ex. 100 cm, bör man emellertid inte bygga en fullständigt regelbunden kurva med denna radie. Man vinner nämligen i tra- fiksäkerhet, om man lägger övergångs- kurvor med större radie, t. ex. 130 cm, vid kurvans båda ändpunkter. För att hålla sig inom det disponibla utrymmet, får man i stället minska radien till 80 cm i kurvans mittpunkt. Genom att på så sätt låta raksträckor- (Forts. på nästa sida).