Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orden: »Då alla andra förneka mig må jag väl förneka mig sjelf!»
genom neslig flykt söka en räddning, hvilken enligt hans eljest så
sublima tänkesätt ej borde haft något värde för honom, då det
stora målet för all hans sträfvan, då hans lifs uppgift, Roms
sjelfständighet, var förfelad. Ända hittills har läsaren sett i hjelten
samma ädla, högsinnade ande, som det varit författarens afsigt att
framställa; men sanningen måste ändå slutligen fram, om ock af
romantiken aldrig så sminkad, och hjelten med det stolta sinnet,
den mäktiga själsstyrkan, den okufliga viljan, blir en vanlig svag
menniska, som ödmjukt böjer sig undan för olyckans slag och
tigger af slumpen, hvilken han så länge beherrskat, en tillflykt
undan döden, som förskräcker honom.
Macaulay har, ehuru på annan väg velat göra för
Macchiavelli, hvad Bulwer ville göra för Rienzi och — måhända icke
heller lyckats. Härom få dock våra läsare sjelfva döma, då det är
vår afsigt att i detta och ett par följande nummer af Tidskriften
framlägga för dem i sammanträngd form några af Macaulays
Essays och deribland äfven hans skildring af Macchiavelli. Vi vilja
likväl ej börja med denna utan med en annan af dessa uppsatser,
— kanske den yppersta af dem, — och som tecknar en
personlighet, alltför verldsbekant och beundrad af samtid och efterverld,
för att icke vara oss alla, åtminstone till namnet och arten af
hans skriftställarskap bekant. Det är ett af Englands största
snillen, »Britternas Homer» — Milton. Om vi dertill foga Macaulays
karakteristik öfver Horace Walpoles författareskap och således
genom dessa trenne, Milton, Walpole och Macchiavelli, lära känna
författaren både såsom historiker och kritiker, både då han rosar
och tadlar, beundrar och föraktar, torde vi blifva åtminstone
så pass bekanta med honom, att vi skola längta att lära känna
honom närmare. Och en dylik önskan att lära känna, både våra
egna och utlandets bästa författare, är det just tidskriftens syfte
att väcka hos alla sina läsare.
Valet af dessa trenne, Milton, Walpole och Macchiavelli torde
förvåna mången, och man skall måhända förebrå oss en viss
inkonseqvens i sammanförandet af trenne så heterogena
personligheter, af hvarandra så motsatta karakterer. Man torde kanske
anmärka att då vi tagit Milton och Macchiavelli, tvenne
hvardera på sitt sätt verldsberyktade män, tvenne vålnader från det
förgångna, båda af storartade dimensioner, den ena lika
afbildad som den andre afskydd, kommer Horace Walpole emellan
dessa, som en dverg mellan jättar. Många känna kanske icke
ens att en sådan person funnits till i verlden och tycka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
