Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att uträtta någonting till sitt lands nytta och heder. »Men detta,»
sade Milton sjelf, »kunde ej ernås annat än genom brinnande bön
till den Evige Anden, som kan rikta menniskoförmågan med all
kunskapens och ordets makt och sända ut sin Serafim med den
helgade elden från Hans altare att beröra och rena jordiska
läppar. Härtill måste läggas trägna studier, ständig iakttagelse och
insigter i alla höga och sköna konster och vetenskaper,
hvarförinnan och intilldess Anden blifvit likasom omsluten med full
förmåga jag troget ernar bida min stund.» Af ett löfte, sådant som
detta, tillägger hans biograf, på en gång rationelt och brinnande af
nit och fromhet, kunde väl väntas något sådant som The
Paradise Lost.
Rörande hans offentliga karakter och verksamhet, samt de
öfverlägsna krafter såsom prosaist han derunder fick tillfälle att
utveckla, säger oss Macaulay tillräckligt, hvarför det här är nog
att nämna det han skref nästan i alla ämnen, och alltid i en
storsinnad anda för sanning, frihet och upplysning. Han disputerade
derjemte i många frågor med tidens lärdaste män, skref
afhandlingar om uppfostran, om rättighet till äktenskapsskillnad och flere
andra sociala tvisteämnen; skref dessutom i många af dagens
mest brännande politiska frågor, alltid som fiende till tyranniet,
det godtyckliga tvånget, fördomen och okunnigheten och var
slutligen den förste, som höjde sin röst för tryckfrihet och fri
yttranderätt. Hans förhållande efter Carl den förstes död, och under
protektoratet kommer Macaulay att visa oss.
Efter Carl den andres återkallande och sedan alla
frihetsvännernas förhoppningar ramlat, drog Milton sig åter tillbaka till
privatlifvets stillhet. Der började han på nytt sina arbeten, inom ett
område der hans snille, hvars vingars tillväxt han så noga vårdat
och så troget bidat, kände sig lika hemmastadt som den infödde i
sitt fosterland. Han hade verkat och arbetat stort och nitiskt på
fremmande gebiet, men poesien var dock hans snilles rätta
hemland; han hade talat herrligt, ståtligt, bättre än de flesta kanske,
på prosans hvardagligare tungomål, men hans rätta språk, hans
snilles rika, klingande, tankedigra modersmål det var och förblef
dock poesien. Han var omkring femtio år, då han på allvar
började det stora verk, som befästat hans odödlighet, men hvilket
dock ej uteslutande upptog hans krafter, utan lemnade honom tid
att på lediga stunder utarbeta åtskilligt annat, dels i historisk väg,
dels såsom förut i sådana ämnen, som rörde dagens frågor. Först
omkring 1652 utkom hans Förlorade Paradis, hvilket som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
