Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet inbringade honom en helt obetydlig summa, medan det dock
skänkte hans fäderneslands litteratur en af dess största skatter.
Ju äldre han blef och ju mera han drog sig undan beröringen
med det yttre verldslifvet, desto fridsammare, lugnare och blidare
blef hans sinnesstämning. Om han som yngre i politiska och
sociala frågor uppträdt med bitterhet och hätskhet mot sina fiender,
eller rättare mot fienderna till hvad han ansåg för det enda sanna
och rätta, så måste det mera tillskrifvas den tid och de
förhållanden, i hvilka han lefde, än någon oförsonlighet i hans sinnelag.
En författare har anmärkt (säger Mitford i sin skildring af
Miltons lefnad) att under den stora frihetskampen berodde hvarje
enskild mans åsigt på den synpunkt, hvarur han från början
kommit att se saken. Då hvar och en ansåg sin synlinie för den
enda riktiga måste således dessa, kommande från motsatta
utgångspunkter, ovilkorligen skära hvarandra och råka i strid.
Ingen såg sanningen i dess rätta dager — ingen såg hela sanningen,
dertill fanns icke ljus nog.»
Mitford fortsätter — »Jag kan ej tänka mig något sublimare
än den store skalden vid slutet af sin lefnad — fattig, sjuk, blind,
tadlad, förföljd, på en tid då han var lika litet förstådd af det
parti, för hvilket, som af det mot hvilket han kämpat, och bland
menniskor, hvilka han stod så långt framom, att afståndet gjorde
honom sjelf dvergaktig i deras ögon. Och dock under allt detta
lugnt lyssnande till sina egna ingifvelsers sång, icke knotande mot
Herrans vilja eller afsägande sig en gnista af sitt mod och hopp,
utan bärande upp sitt öde med högsinthet och kraft, och styrande
sin kosa rätt mot målet. — Först af andra lära vi att Milton
under sina sista lefnadsår ännu hade belackare och förhånare, och
vi skulle varit okunniga om att han äfven i ungdomens dagar haft
fiender om de ej tillika varit hans fäderneslands.»
Otaliga bevis på den fromhet och undergifvenhet, hvarmed
han bar sin blindhet, har man i hans egna verk, och vi kunna ej
afhålla oss från att anföra något häraf, äfven med fara att trötta
en och annan läsare.
Så t. ex. säger han till svar på några af sina motståndares
illvilliga påstående, att hans blindhet var ett Guds straff för hans
orättfärdiga tänkesätt:
»Att vara blind är icke en olycka, men att icke kunna bära
sin blindhet, det vore i sanning den största olycka. — — Må
belackarne af Guds domar tiga med sina hädelser. Må de veta, att
jag hvarken sörjer öfver mitt öde eller ångrar mitt handlingssätt;
att jag förblifver fast och orygglig i mina åsigter, att jag hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
