Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en del af Det förlorade Paradiset är ett anmärkningsvärdt bevis
härpå.
Till stöd för dessa påståenden kunna vi anföra, att knappast
något af Miltons poesi är mera allmänt kändt och oftare citeradt
än sådana strofer, som äro föga annat än namnförteckningar. De
äro ej alltid mera på sin plats eller mera välljudande än andra
namn. Men de hafva icke dess mindre en trollkraft, som är dem
egen. Hvart och ett af dem är den första länken i en lång kedja
af idéförbindelser. Likasom återseendet af vårt barndomshem på
äldre dagar, likasom en fosterländsk sång, hörd i fremmande land,
frambringa de på oss en verkan, alldeles oberoende af deras
skenbara värde. Än föra de oss tillbaka till någon aflägsen tidpunkt
af historien. Än försätta de oss i fjerran verldsdelars fremmande
seder och omgifningar. Än uppkalla de alla barndomens kära
klassiska minnen, skolrummet, vår hundörade Virgilius, fridagarne och
prisutdelningen. Än besvärjer den fram glänsande vålnader från
den romantiska riddartiden, de trofébeprydda stridsbanorna, de
broderade banéren, de betydelsefulla valspråken, de spökande
skogarne, de förtrollade trädgårdarne, förälskade riddares hjeltebragder
och befriade prinsessors smålöjen.
I intet af Miltons arbeten har hans egendomliga styl
utvecklat sig så lyckligt som i il Allegro och il Penseroso. Det är
omöjligt att föreställa sig det språkets mekanism kan bringas till
en högre grad af utsökt fulländning. Dessa poemer skilja sig från
andra likasom den äkta rosenoljan skiljer sig från vanligt
rosenvatten, den koncentrerade extrakten från den tunna utspädda
mixturen. De äro i sjelfva verket icke poemer, i ordets vanliga
bemärkelse, utan snarare en samling af häntydningar, så
framställda, att läsaren af hvar och en af dem måste bilda sig ett eget poem.
Hvarje epithet innebär tillräckligt att deraf skapa en stance.
Här öfvergår Macaulay till en granskning af tvenne af Miltons arbeten, som
hos oss äro mindre kända, hans Comus och Samson Agonistes, tvenne lyriska
poemer i dramatisk form, samt yttrar sig angående försöket att af dramats och odets
fiendtliga elementer bilda ett harmoniskt helt, hvilket, ehuru försökt af Milton
och många stora poeter, han dock måste erkänna icke ens fullkomligt lyckats
hans hjelte. Hans hänvisningar till de klassiska poeterna, det Grekiska dramat,
och den senare Italienska poesien och dessas inflytande på Miltons arbeten
förbigå vi och anföra blott några allmännare reflexioner öfver dramats behandling,
som äro af intresse.
— — Det finnes kanske icke tvenne slag af komposition,
som äro så väsendtligt skiljaktiga, som dramat och odet.
Dramaturgens hufvudsak är att hålla sig sjelf undan och icke låta något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
