Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brinnande elden. Än trodde han sig blifvit anförtrodd det
tusenåriga rikets spira och än klagade han i sin själs bitterhet, att
Herren dolt sitt ansigte för honom. Men då han tog sin plats vid
rådsbordet, eller omgjordade sig med sitt svärd till striden, hade
detta hans själs stormande arbete ej lemnat något märkbart spår
efter sig. Folk, som af sekteristerna ej sågo något annat än
deras sträfva anleten och ej hörde något annat af dem, än deras
suckande och deras gnälliga psalmer, torde väl kunnat skratta åt
dem. Men de, som mötte dem i rådslag eller på stridsfältet
hade föga orsak att skratta. Dessa svärmare uppträdde i politiska
och militära förvecklingar med en sinnes-köld i omdömet och en
ovansklighet i principer, som vissa skriftställare ansett alldeles
oförenlig med deras religiösa fanatism, men som i sjelfva verket
blott var den naturliga följden deraf. Intensiteten af deras känslor
i ett ämne gjorde dem lugna i alla andra. En allt beherrskande
känsla hade lagt under sig allt annat, medlidande och hat,
ärelystnad och fruktan. Döden hade för dem förlorat sin fasa, nöjet
sitt behag. De hade sina leenden, sina tårar, sin hänryckning och
sina smärtor, men icke för ting af denna verlden. Enthusiasmen
hade gjort dem till stoiker, hade renat deras sinnen från hvarje
vanlig passion och fördom, och höjt dem öfver inflytandet af all
fara, all bestickning. Den kunde stundom komma dem att sträfva
till ett ovist mål, men aldrig att begagna ovisa medel. De gingo
genom verlden likt jernmannen med sin slaga, krossande och
trampande under föttren förtryckarne, blandande sig med menskliga
varelser, men utan att hafva någon del i de menskliga
bräckligheterna, känslolösa för trötthet, för nöje och för smärta,
ogenomträngliga för hvarje vapen, omöjliga att hejda med hvad bommar
som helst.
Sådan tro vi var Puritanernas karakter. Vi äro ej blinda för
löjligheterna i deras sätt att vara. Vi ogilla den tunga
dysterheten i deras husliga vanor. Vi medgifva att spänstigheten af deras
andeliga sinnen ofta rubbades genom sträfvandet efter ting, allt
för höga för dödliga att uppnå, och vi veta, att, i trots af deras
hat för Påfvesystemet, de blott allt för ofta gjorde sig skyldiga
till detta dåliga systems värsta laster, ofördragsamhet och ytterlig
stränghet; att också de hade sina anchoriter och sina korståg,
sina martyrer och sina troshjeltar. Och likväl, då saken tages i
betraktande från alla sidor, tveka vi icke att förklara dem för en
tapper och vis, en hederlig och gagnelig corps.
Vi komma nu till Royalisterna. Vi skola bjuda till att tala
om dem, såsom vi talat om deras antagonister, med fullkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
