Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var förlusten af dem, som kom honom att köpa Tremadyne House
och öfvergifva sina gamla sysselsättningar och sin gamla bostad —
han uthärdade ej längre att se de gamla rummen tomma på all
ungdomlig glädje, eller att vid hemkomsten från ett träget arbete
se upp mot fönstren och icke finna de unga, barnsliga anletena
le emot sig.
Men hvilken hustru hade icke den gamle mannen! en hustru
som, så föreföll det till och med mig, kunde ersätta allt. Jag sade
till och med mig — ty ett af de sörjda barnen, en sjuttonårig
flicka, hade varit min trolofvade brud, den blidaste, älskligaste
varelse något menskligt öga skådat. Jag tror, att om jag bara
kunde skrifva om henne hvad jag tänker och känner, skulle jag
kunna röra till tårar äfven de som aldrig sett henne, när det
komme till de orden »Gertrud dog.» Hon lofvade sig sjelf åt mig;
den gamle fadren skulle aldrig haft hjerta att sjelf skänka bort
henne. — Jag kan ej säga mera.
Derför är det som Tremadyne House har blifvit ett hem för
mig. Det gläder Robert Chetwood att hafva sin väns son hos sig,
framför allt emedan han varit hans dotters trolofvade, och för mig
är min faders vän dubbelt kär såsom Gertruds far.
Då julgästerna skingrats och det stora huset återtagit sitt
vanliga lugn, stannar jag ännu qvar hos det gamla paret öfver
nyåret. De kalla mig sin son och behandla mig som vore jag det
verkligen, och jag kallar dem far och mor. Om himlen bevarat
oss unga åt hvarandra, skulle vi aldrig hafva kunnat önska oss en
större äktenskaplig lycka, eller högre ömsesidig kärlek än som
finnes mellan dessa två. »Kan väl vara,» säger han med ett
leende, som jag knappast sett maken till på en ynglings anlete, »kan
väl vara att det kommer sig af att mina gamla ögon blifvit
dunkla och opålitliga, men aldrig ser jag någon qvinna, som kan
jemföras med min Charlotte.» Och hans hustru svarar leende, att
besynnerligt nog är hennes syn alldeles lika opålitlig. Hos båda
hafva silfverhåren kommit och med dem den höga vördnad som
utgör ålderdomens största prydnad; och om deras steg äro långsammare
än i ungdomen, så är det icke emedan deras hjertan äro tyngre.
De äro af de menniskor, som komma oss att älska lifvet, ända
till dess sista slut. Det hade alltid förefallit mig som hade de
tillsammans sträfvat middagshöjden uppåt, och aldrig blef jag så
förvånad som den nyårsaftonen, då, såsom vanligt när vi voro
ensamma, M:rs Chetwood satt qvar hos oss efter middagen, och hennes
man förtäljde sin historia.
Han hade alltid talat öppet med mig, och just då, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
