Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver en simpel spång, hvarunder min forellström sorlande lopp
fram. Du känner stället, Charlotte — har jag ej målat troget?»
»Det har du, Robert,» sade hon, och jag såg tårar skimra i
hennes ögon.
»Nå väl, der råkades Kate och jag. Den gode arrendatorn
var barnlös, och hon, hans syskonbarn, var honom i dotters ställe.
Du ska’ tro, George, det var ingen under att det mörka
ekpanelade förmaket icke tycktes behöfva något ljus, då hennes klara
ögon lyste derinne. Likasom solstrålen faller förskönande öfver de
simplaste föremål, så gaf hon ett eget behag åt hvarje tarfligt
hushållsgöromål. Hon tycktes innehafva någon hemlig, högre konst,
som stod lika långt öfver det vanliga, ofta bullrande ordningsnitet,
som högsinthet står öfver högfärd.
Jag satte laxbete på kroken, för att meta foreller. Jag
metade ofta utan någon krok alls. Jag stirrade efter hennes blida
anlete och gestalt i det klara vattnet, i hopp att få se dem
framträda vid sidan af min egen bedröfliga figur — reflexen af en
vemodig yngling, kär för första gången. Jag gjorde mitt bästa vid
höbergningen, för att behaga henne. Jag tog eviga lektioner i
konsten att bereda Devonshires-ost. Jag kom slutligen ända
derhän att få kyssa hennes hand. Jag ritade litet grand, och hon
satt för mig, men porträttet framskred mycket långsamt. Vi gjorde
vandringar tillsammans, för att samla svampar och skogsblommor
och sjöngo under vägen glada sånger eller språkade om böcker
som vi läst. Aftonen före min länge uppskjutna afresa voro vi ute
på ett dylikt ströftåg: vi hade otaliga stättor att gå öfver — allt
se’n den aftonen har jag i mitt hjerta välsignat dessa gammalmodiga
stängsel — och en gång, i stället att som förut räcka fram min
hand för att hjelpa henne, räckte jag henne min famn, och, du
må tro mig eller ej, min kära George, men nästa ögonblick låg
den dyra flickan vid mitt bröst och så kysste jag första gången
hennes kind.»
»Att du kan sitta och berätta sådana historier, kära Robert,»
sade M:rs Chetwood med någon liten förtrytelse och jag såg nu
tydligt, att hon rodnade ända upp till det hvita hårfästet under den
krusade mössgarneringen.
»Än se’n, kära vän: det fans ju ingen der mer än Kate och
jag, och jag skulle derför tro att jag måste veta hvad som
passerade, åtminstone lika bra som du. »Nå väl,» fortfor han, »jag
måste resa, men efter ett förnyadt besök på arrendegården blefvo
vi gifta. Hon öfvergaf sitt fria, friska lif och sina glada
landtnöjen, för att komma och lefva med mig i den otrefliga staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
