Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bäfvande, men öm ändå
Mig sin tro hon slutligt gifver.
Skrämd hon var som skogens hind,
Färgen vexlade på kind,
Purpurmoln, dem qvällens vind
Hastigt fram och åter drifver.
»Men i hennes faders sal
Glänste sköldar utan tal,
Skalden der vid fylld pokal
Sjöng den gamles hjelteära.
Och då jag hos Hildebrand
Anhöll om hans dotters hand,
Barden lyddes, att mitt land,
Mina öden känna lära.
»Men den gamle kämpen log,
När af mjöd en klunk han tog,
Och liksom kring skeppets bog
Skummet upp från vågen stänker,
Kring hans skäggomflutna mund
Fraggan steg från hornets rund,
Då ett hånskratt samma stund
Blir det enda svar han skänker.
»Hon en furstedotter var,
Obemärkt det namn jag bar,
Fast hon bad ej annat svar
Hade fadren att mig gifva.
Men, när dufvan skänkt sin tro
Åt en hafsörn, bör i ro
Man ej lemna hennes bo
Att af honom plundradt blifva.
»Knappt jag fört min mö ombord,
Skönast ibland mör i Nord,
Knappt vi lemnat grönklädd jord
Och oss trodde säkra vara,
Förr’n på hafvets hvita strand,
Hotande med väpnad hand,
Syntes gamle Hildebrand
Och hans hela krigarskara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
