Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er allt godt; och ni, kapten Mörk, kom ihåg att neckrosen aldrig
får tröttna att se mot himlen.»
Klockan slog, landgången drogs in, och efter ännu en
afskedshelsning från stranden begåfvo sig Lina och fru Berg uppåt den
fremmande staden.
Trenne månader senare finna vi Lina sysslande i sin butik,
än ordnande en mängd eleganta mössor och hufvudbonader, än
hjelpande några unga flickor, som af henne lära att göra blommor, än
sjungande för sig sjelf en glädtig visa:[1]
»Som lärkan fri och glad jag är
Och sjunger våren om och skalkas,
Och när som kulna hösten nalkas,
Jag våren i mitt hjerta bär;
Trarallarallara — — —
»Hvem skall ha den här förtjusande kransen, som Lina ej
vill låta någon annan binda på?» frågade en af flickorna och
räckte upp en half-färdig törnrosguirlande, så vacker och välgjord,
att man knappt kunde skilja den från en lefvande. »Jo, vet ni
flickor», svarade Lina, »den skall en fästmö ha, en fästmö som är
så ung och så vacker — och så älskad —» och här for någonting,
som mycket liknade begynnelsen till en suck öfver Linas friska
läppar, men fångades i ett efterslag till omqvädet af visan, som hon
sjungit på, hvarefter hon fortfor: »ja, med ett ord, kära flickor,
så förtjusande, att ni aldrig sett hennes make.» — »Nå hur ser hon
ut då?» frågade de andra, nyfikna som alla flickor, och Lina
upprepade Fremmers beskrifning, till dess en liten fjortonårig elev
afbröt henne med ett: »Kors! det der är ju alldeles som det vore
Lina sjelf!» — »Jag!» upprepade denna — »ne-nej men, barn lilla,
så vacker och så ståtlig — och så lycklig lär väl aldrig Lina
bli! Men — så får man väl lefva ändå!» — och här slog hon en
drill så lefnadsglad, så tonfull och klar, som hade hon med den
velat öfverrösta alla invändningar. Derpå tog hon kransen och
begynte binda, medan hon fortsatte den afbrutna visan:
»Om tårar skymma vill mitt öga,
Jag tänker straxt: det båtar föga!
Och vill för hårdt mitt hjerta slå,
Jag tystar det och sjunger så —
Trarallarallara — — — —
Se bara flickor, nu är kransen färdig, och jag frågar om den
[1] Se musikbilagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:16:54 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0166.html
