Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Roms Påfvar, i hans offentliga uppsatser, i hans enskilda
anteckningar skönjes mer eller mindre tydligt samma skefhet i de
moraliska grundsatserna, som man så skarpt klandrat i hans Furste.
Vi betvifla, att det skulle vara möjligt att, i alla de många
volymer, hans verk innefatta, finna ett enda uttryck, som
tillkännagifver, att list och bedrägeri någonsin framställt sig för honom såsom
något oriktigt eller vanhederligt.
Efter detta torde det förefalla löjligt att säga det vi känna få
skrifter, som visa så mycken upphöjdhet i känslor, ett så varmt
och rent nit för det allmännas bästa eller en så riktig åsigt af
medborgarrätt och medborgarpligt, som Macchiavellis. Och likväl
är det så. Och till och med ur hans mest häcklade arbete —
Fursten — skulle vi kunna framdraga många uttryck till stöd för
vårt påstående. För en läsare på vår tid och i vårt land äro
dylika motsägelser, vid första påseendet, fullkomligt ofattliga. Hela
mannen blir oss en gåta, en grotesk förening af stridiga
egenskaper; af sjelfviskhet och ädelmod, grymhet och välvilja, förslagenhet
och menlöshet, af det nedrigaste förräderi och den mest romantiska
heroism. Än finner man ett uttryck sådant som den mest
finslipade diplomat näppeligen skulle kunna förmå sig att, under ett
okändt chiffers täckelse, gifva såsom rättesnöre för sin förtrognaste
spion; och derbredvid kanske ett annat, hvilket förefaller såsom
utryckt ur en kria öfver Leonidas död, skrifven af en enthusiastisk
student. En gerning af slugt och trolöst förräderi och en handling
af patriotisk sjelfuppoffring framkalla hos Macchiavelli samma slag
och samma grad af vördnadsfull beundran. Författarens moraliska
finkänslighet tyckes vara på en gång ytterligt slö och ytterligt skärpt.
Tvenne hvarandra helt och hållet motsatta karakterer äro hos
honom förenade, och icke allenast förenade, utan sammanväfda. De
utgöra varpen och inslaget af hela hans inre menniska, och denna
förening ger, likasom de blandade trådarne i vissa slags sidentyger,
hela väfven ett glänsande och ständigt skiftande utseende.
Förklaringen vore lätt funnen, om han varit en mycket svag eller
utomordentligt konstlad menniska. Men han var påtagligen ingendera
delen. Hans verk ådagalägga obestridligen klarheten af hans
förstånd, och renheten af hans smak, likasom en ytterst skärpt
uppfattning af det löjliga.
Detta synes sällsamt, och dock återstår ännu det
sällsammaste. Det finnes nemligen intet skäl att antaga det Macchiavellis
samtid fann någonting motbjudande eller klandervärdt i hvad han
skrifvit. Vi hafva tvertom otaliga bevis på det höga anseende, hvilket
så väl hans skrifter som hans personlighet åtnjöt af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
