Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fångarne nedsablade på slagfälten, den döende prestdespotismens
återupplifvande för ännu ett sekel, det fruktansvärda testamentet af
ett rätts- och hopplöst krig, lemnadt i arf till ett folk, som icke
hade något intresse af dess utgång — allt glömmes och förlåtes
blott för segren vid Agincourt. Å andra sidan var Frans Sforza
typen för Italiens hjeltar. Han gjorde såväl sina herrar som sina
medtäflare till verktyg för sina egna planer. Han besegrade först
sin erkände fiende med dennes trolöse bundsförvandter och väpnade
sig derpå sjelf emot desse med rofvet, som han tagit från fienden.
Med ojemförlig slughet lyckades han uppsvinga sig från en
militärisk äfventyrares vanskliga och beroende ståndpunkt till Italiens
första thron. En sådan man förlät man trolös vänskap, oädel
fiendskap och brutna löften. Sådana äro de motsatta fel menniskor begå,
då deras moral icke är en klart medveten grundsats, utan en blott
stundens impuls; då de öfvergifva eviga principer för tillfälliga intryck.
Vi hafva illustrerat vår mening genom exempel, tagna ur
historien. Vi vilja nu välja ett annat ur fiktionen. Shakespeares
Othello mördar sin hustru; han befaller att man mördar hans
löjtnant; han slutar med att mörda sig sjelf. Och likväl förlorar han
aldrig en nordisk läsares aktning och deltagande. Hans djerfva
ande och brinnande mod återköpa allt. Den intet misstänkande
lättrogenhet, hvarmed han lyssnar till sin rådgifvare, de själsmarter,
hvarmed han bäfvar tillbaka för tanken på den skam, som hotar
honom, den lidelsernas storm, hvarunder han begår sina brott och
det stolta förakt för faran, hvarmed han bekänner dem, gifva hans
karakter ett utomordentligt intresse. Jago deremot är ett föremål
för allmän afsky. Många äro böjda att tro det Shakespeare,
förledd till en hos honom sällspord öfverdrift, tecknat ett vilddjur,
som icke har någon motsvarande typ i den menskliga naturen. Vi
misstänka åter, att ett Italienskt auditorium på femtonhundratalet
skulle hafva uppfattat karaktererna helt annorlunda. Othello skulle
blott ingifvit dem afsky och förakt. Hans dårskap att förlita sig
på en mans tillgifvenhet och oegennytta, hvars befordran han
motverkat, hans lättrogenhet att taga obevisade påståenden och lösliga
omständigheter för obestridliga bevis, den våldsamhet, hvarmed han
nedtystar hvarje rättfärdigande, tills det blott kan ytterligare förvärra
hans egen förtviflan, skulle hafva väckt åskådarnes lifligaste
motvilja och afsmak. Jagos handlingssätt åter skulle de visserligen
hafva fördömt, men på samma sätt som vi fördöma hans offers.
Ett visst intresse och en viss vördnad skulle hafva blandat sig med
deras ogillande. Förrädarens fyndiga slughet, skärpan af hans
menniskokännedom och den skicklighet, hvarmed han genomskådar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
