Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomstrande folk öfverlemnadt åt okunniga barbarers grymhet. Ehuru
hans tänkesätt icke undgått smittan af den politiska immoralitet, som
var gängse bland hans landsmän, synes han dock af naturen varit
mera sträf och obändig än ränkfull och smidig. Då Florens’
olyckor och förnedring och den grymma otack, hvarmed man lönat hans
egna tjenster återkallas för hans minne, förbytes den illfundiga
slughet, som tillhörde hans yrke och nation, till hatets och den
hånfulla vredens oförställda bitterhet. Han talar, som vämjdes han vid
de bedrägliga tider och det utskum af folk, bland hvilka ödet
kastat hans lott. — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — —
Likt ett forntidens tempel, vanställdt af en senare ålders barbariska
architektur, erhåller hans karakter ett nytt intresse af sjelfva de
omständigheter, som förnedrat den. De ursprungliga proportionerna
framstå så mycket skönare genom kontrasten mot de osköna och
profanerande tillsatserna.
Inflytandet af dessa känslor visar sig icke ensamt i hans
skrifter. Hans enthusiasm, utestängd från den bana, den sjelf
skulle velat välja sig, tyckes hafva gifvit sig utlopp i ett slags
förtviflans lättsinnighet. Han erfor en viss skadeglädje af att trotsa
opinionen inom ett samhälle, som han föraktade. Han vårdslösade
de anständighetens iakttagelser, som man fordrade af en man, så
högst utmärkt inom den litterära och politiska verlden. Den
sarkastiska bitterheten i hans konversation föreföll motbjudande för
dem, som vore mera böjda att anklaga hans sjelfsvåld än sitt eget
urartande och som dessutom voro ur stånd att fatta styrkan af de
känslor, som döljas under den olyckliges skämt och den vises
dårskaper.
Här öfvergår kritikern till en hastig öfversigt af Macchiavellis
historiska arbeten, och slutar derpå, efter några förebråelser till
samtiden, som förföljt honom och efterverlden, som länge misstydt
och glömt honom, den intressanta uppsatsen med följande
enthusiastiska rader, hvilka i närvarande stund synas dubbelt
betydelsefulla.
I kyrkan Santa Croce har man till Macchiavellis minne upprest ett
monument, som betraktas med vördnad af alla, hvilka kunna
spåra en stor själs dygder genom en urartad tidsålders förderf, och
hvilket man skall närma sig med ännu djupare aktning då det mål,
hvaråt hans offentliga lif egnades, skall blifva uppnått, då det
fremmande oket skall blifva brutet, då en ny Procida skall hämnas
Italiens oförrätter, då en lyckligare Rienzi skall återställa Roms
frihet, då Florens’ och Bolognas gator på nytt skola genljuda af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
