Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sken, och återsken, uti dem. Derför, hvar hans inbillning vandrar,
han är alltid hemma, och läsaren känner sig hemmastadd med
honom. Också var denna inbillningskraft alltid frisk och färdig,
midt i det mest verksamma lif, på fältet eller i kammaren; till
häst, till fots, enslig eller i den bullrande omgifningen af hans barn.
Den berömda beskrifningen om slaget vid Flodden i poemet
Marmion — kanske den ädlaste bataljmålning nyare poesien kan
uppvisa — komponerade han under ledigheter från exercis-timmarne
med ett volontär-kompani, hvars officer han var — ridande fram
och tillbaka på hafsstranden, ofta i starkt galopp och så nära
vattnet att vågornas skum slog upp på honom sjelf och hans eldiga
svarta sto, såsom en vän berättat, hvilken såg det, och för hvilken
han vid hemkomsten plägade recitera hvad han diktat. — Han
älskade allt lefvande, men af djur isynnerhet hästar och hundar.
Flere af de senare hörde till invånarne i hans sedermera så
eleganta studerkammare på Abbotsford, i hvilken vanligen stod ett
fönster öppet på det de efter behag skulle kunna springa ut och
in. Efter utgifvandet af the Lay, besökte han för första gången
såsom man, Englands hufvudstad, och fick första gången erfara
hvad det ville säga, att vara, hvad man kallar, ett Lejon i
London. Han tålte, med den ytterliga godlynthet, som i allt utmärkte
honom, äfven detta fashionabla begapande och bespråkande, var
aimabel, och sade, att han, egenteligen för att göra sina vänner
till viljes, äfven ville ryta af hjertans lust. För öfrigt utlät sig en
qvick dam om Walter Scott, att beundrans strålar gingo genom
honom såsom genom ett glas, utan att lemna spår. Hans
personliga uppenbarelse öfverraskade många, synnerligen hans qvinliga
beundrare, som målat sig ett ridderligt ideal af elegans. Man såg
en linkande man, af kämpeformer, med tunga, vanliga, snarare
grofva, drag och, under buskiga ögonbryn, ett par små grå ögon,
vanligen uttryckande en godsinnad slughet; men vid den minsta
inre rörelse blef detta anlete en spegel af själen, och de små
ögonen syntes mindre emottaga, än ifrån sig gifva ljuset med ett
eget sken.
Den lyckligaste skildrare af karakterer var ingen skarp
domare öfver sådana i verkligheten. Hans stora godsinthet kom
gemenligen, i fall ej hans käraste föreställningar för mycket stöttes,
och lade sig emellan, så att föremålen framstodo i allt för
förmånlig dager. Så var det också med honom, såsom litterär domare.
Han var en alltför productiv natur, att kunna vara strängt kritisk.
Hans egen productiva förmåga, i oupphörlig verksamhet, spelte
honom månget spratt i detta afseende. Hans vänner funno honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
