Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom med stor belåtenhet läsa någon medelmåttig roman, och
fägna sig öfver författaren. När de undrade derpå, förundrade han
sig sjelf, och kunde då väl begynna berätta historien eller fabeln
af kompositionen hvilken, såsom all berättelse, straxt blomstrade på
hans läppar. När det kom allt omkring, var det detta han ock
hade läst — således sig sjelf — i boken. Om sina egna arbeten
tänkte han alltid mycket ödmjukt, oaktadt deras stora lycka, och
hade en sådan vedervilja att göra dem till samtalsämne i sin
vanliga omgifning, att detta var en af orsakerna, hvarför han öfver
Waverley-romanerna kastade anonymitetens slöja. Hans
boktryckare, som var en gammal skolkamrat, och en ej obildad man,
hvilken, jemte hans vän, William Erskine, vanligen genomläste
hans manuskripter, brukade säga, att Walter Scott aldrig viste om
han skref väl eller illa.
Till sina utmärktaste samtida — äfven till dem, som kunde
kallas hans poetiska motsatser — stod han, utan undantag, i
vänligt förhållande. Man skulle kunnat på förhand föreställa sig tvänne
sådana motsatser — bägge mer gripande i det inre och innersta af
själen, än Scotts, i yttre reflexion och bild helst dväljande, poesi.
Den ena med en djupare lyrik, uppenbarande, att verldens, och i
synnerhet tidens, innersta ton är smärtan, och dermed störande
den episka belåtenheten; — det var Byron; — den andre också
lyrisk, väl ej mäktig af en verldslyrik såsom Byron, men så
mycket mer af hjertats stillare, fredliga sång, vänd från verlden: det
var Wordsworth. — Den sistnämnde, om jag ej bedrager mig, den
äldste af de tre, har aldrig förvånat, såsom de bägge andre; men
hans poesi, lik en klar bäck, till hvars ljufliga sorl vandraren gerna
vänder sig från dånet af de mäktiga strömmar, har aldrig saknat
innerliga vänner bland dem, som älska att besöka de aflägsnare,
tysta lunder i poesiens lustgård. — Byron fördunklade Scott, som
också med hans uppträde vände sig — ej från poesien — men
från versen till prosan, och blef i romanen ännu större poet än
förut. — Scott erkände sig sjelf på det vanliga poetiska fältet
slagen, och Byron hade i ungdomligt öfvermod uti sin bekanta,
sedermera af honom sjelf undertryckta, satir, öppnat sitt förhållande
till sin företrädare med en skymf. Likväl blef detta förhållande
sedermera det bästa och vackraste, och ett af de skönaste loford,
som blifvit sagdt om Scotts karakter, är hans rivals ord: »Walter
Scott kan ej känna afund.» Det var ingen kompliment, utan
uttryck af ett tänkesätt, som Byron, tidigare och sednare, mer än
en gång yttrat.
Med 1814 började han, såsom nämdes, anonymt, serien af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
