Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina verldsbekanta romaner med Waverley; och de kommo
sedermera under en lång följd af år, så tätt, att ibland de förnämsta
skälen, hvarföre man ej i allmänhet ville tro honom, åtminstone
ensamt, om författandet, var, att en sådan produktivitet ansågs
vida öfverstiga en enda mans höfva. — Likväl fortfor hans erkända
litterära verksamhet[1] äfven under denna period, i mångfaldiga
andra riktningar, och det sista af hans större poemer — the Lord
of the Isles, som 1815 utkom, under hans namn, — tillhör den
likaledes.
Om hans romaner behöfver ingenting sägas, de äro i allas
händer. Den historiska romanen gjorde med författaren af
Waverley epok, gick öfver verlden, och födde flera imitationer, än
något annat vitterhets-slag företer, hvilka, såsom vanligt, blefvo
långt efter originalerna. — Hittills syntes han oupphörligt arbeta i
lyckans solsken. Olyckan återstod — och har brutit, ej böjt
honom. Vi komma till den, för Walter Scott, såsom menniska,
mest betecknande sista tidsrymden af hans lefnad.
Man skall, efter det föregående, utan tvifvel förundra sig, om
vi tillägga, att Walter Scotts grundsats var att aldrig göra
litteraturen till sitt hufvudyrke, och att det lyckades honom, i det
längsta, att åtminstone bibehålla utseendet af oberoende i detta
afseende. Han föredrog framför sin litterära bestämmelse ej blott
de alltid samvetsgrant skötta embetsgöromålen; äfven landtliga
nöjen och sysselsättningar, af hvilka han var en ifrig dyrkare,
upptogo en stor del af hans tid, och auktorn syntes alltid försvinna i
gentlemannen. Han tycktes ej neka sig någon af den sednares
tidsfördrif. Han ansågs vara och var både en lagkarl, och en
affärsman. Han skötte en, med hans ryckte vexande, ofantlig
korrespondens så punktligt, att han aldrig tillät sig uppskjuta svar på
ett bref, — och fann likväl tid att vara den mest voluminösa
författare ibland sina samtida. Hans i många år orubbliga vana att
vara en tidig morgonarbetare, hvars litterära dagsverke gemenligen
till frukosten, som var hans bästa mål, undangjordes. Hans
oförsumlighet att äfven, under dagen och på aftonen använda
alla spartimmar, — den otroliga lätthet, med hvilken hans uppfinningsgåfva,
liksom hans penna, under alla omständigheter var färdig, förklara
mycket; ehuru utan att förminska vår förundran. Det berättas,
att vid ett gladt, sent inpå en vacker sommarafton fortsatt,
middagslag i Edinburgh, en af gästerna i skämtsam vrede begärt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
