Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man frihet har att derpå tänka,
Grubbla på sitt öde natt och dag,
Kan gehör åt alla nycker skänka,
Lyda får sin egen viljas lag —
O, förståndet nästan det förvirrar!
Lik en galning jag kring jorden irrar;
Än jag ilar yrande framåt,
Stannar obeslutsam på min stråt,
Vet ej sjelf —
Marcel.
Hvad mer! Ni har ju döden?
Ni är herre öfver edra öden,
Kasta af den börda, som ni bär!
Hur olidligt mig än lifvet är
Jag för hustru, barn dock måste lefva,
Halfdöd sjelf, för deras bergning sträfva, —
När mitt brustna öga sluter sig,
Herre, vet, de måste dö med mig!
— — — — — — —
Tyst den rike satt en stund, men sedan
Fortfor han med dämpad stämma, medan
Blicken än på golfvet fästad var:
»Liksom du, jag barn och hustru har.
Och, Marcel, uppriktigt jag beklagar
Nöden, som förbittrar dina dagar.
Dock en smärta bittrare jag vet,
Qval, som timmen gör till evighet,
Marter, som i själens afgrund rasa,
Hjertats fibrer sönderslitande —
Ve mig, arme, ve mig, sjufaldt ve! —
Jag blott ömkat — du, Marcel, skall fasa!
Se min hand, hur knotig, mager, kall,
Se mitt tärda anlet, och du skall
Skuggan af en vålnad tro dig skåda,
Dock — mer vissnad, kall och död än båda
Sjelfva kärnan af mitt väsen är,
Hjertat, som i isadt bröst jag bär!
Vid den kärnan sitter mask och äter
Och på svaga lifstrå’n ständigt fräter —
Gud! — han utbrast med ett ångestskri,
»Döden ljuf mot dessa qval skall bli!
Hungra! Frysa! .... Deraf kroppen lider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
