Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utströmmande församlingen sågs Stephen, som var en företagsam yngling,
sätta sig i besittning af en af flickans händer och titta in under
hennes hattskygge på ett sätt, som tvang henne att se blott på
honom. Han betraktade henne sålunda länge, men utan att, som
det tycktes, deraf hemta någon tröst, ty när han åter rätade upp
sig, höjde han en djup suck.
»Margaret, min älskade, jag har inga goda nyheter att gifva
dig. Jag har varit uppe vid dock-arbetena; men den plats,
Langford hoppades kunna gifva mig, är upptagen, och det finns icke
utsigt till någon annan. Der är ingen brist på unga oförsökta
handkrafter, och tankekrafter hafva de öfverflöd af, påstås det. De
äro hårdhjertade män, Margaret; de kunde åtminstone låtit mig
visa dem hvad jag duger till.»
»Men, Stephen,» sade flickan och hennes röst ljöd osäker, »du
vet ändå, att hvad du önskar ej nu låter sig göra. Jag kan ej
lemna min far, som börjar så sorgligt åldras. Jag har länge märkt
att hans ögon bli allt mera dunkla, och numera hör han hellre all
sin vackra musik spelas för sig, än han utför den sjelf; och min
idé, Stephen, min högsta förhoppning är att jag skall kunna
öfvertaga hans élèver.»
»Dermed har det ingen svårighet, Margaret, du som har en
sådan underbar förmåga att vinna välde öfver menniskor.»
Margaret log, och i hennes leende låg ett eget, halft spefullt
uttryck, som krusade hennes läppar, på samma sätt som en liten
oskadlig strömhvirfvel krusar vattnets yta. Men hon var snart
åter allvarsam.
»Du kan ej tro hvad jag öfvar mig flitigt om qvällarne och
huru omsorgsfullt jag söker behålla i minnet alla hans lärdomar.
Om jag blott kan förmå en eller par familjer att låta mig taga
hans plats, är redan mycket vunnet. När han då blir så gammal,
att han ej förmår arbeta, kan jag fortfarande underhålla honom
så som han varit van att lefva. Han har arbetat för mig — det
är då ej för mycket, att jag arbetar för honom.»
»Men om jag kunde erhålla någon syssla här i närheten, så
behöfde du ej lemna honom; vi kunde gifta oss och lefva lyckliga
alla tillsammans.»
»Nej Stephen, vi äro för unga att fästa oss vid så osäkra
utsigter. Ensamma må vi sträfva; om vi då gå under, draga vi
åtminstone ingen med oss; men vore vi gifta och du ej fått någon
för framtiden säker syssla, skulle bekymren komma öfver oss
fortare än vi hunne afvärja dem. Tro mig, vi göra bättre i att
förblifva ensamma!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
