Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 / 339 (1859-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förut. Hon sysslade omkring honom glädtigt, upplifvande och
skämtande såsom hon brukade.

V.

I korta berättelser såsom denna, hvilka ej få upptaga längre
tid än skymningen en vinterqväll, finns intet rum, och icke heller
någon nödvändighet att beskrifva förloppet af hvarje dag.
Margaret Meriton blef med hvarje år rikare. Jag menar ej att hon
samlat någon fast jord-egendom, men hennes namn hade länge
stått bland taxeringslistorna på dem, som skatta till staten för viss
årlig inkomst, och jag är således säker att hon skall vinna hvarje
Engelskt hjertas sympati. Arbete var lagen och vilkoret för
hennes tillvaro; men hon förrättade sitt värf gerna och lätt, det var
afpassadt efter hennes anlag och smak och inkomsten deraf satte
henne i stånd att med all möjlig komfort omgifva sin gamle far.
Hon var dessutom hjertligt afhållen af alla, som kände henne, och
hennes aldrig trytande glädtighet, hennes goda hufvud och hennes
herrliga sång gjorde henne synnerligt välkommen inom alla kretsar.
Blott tvenne gånger hade hon lyckats erhålla några underrättelser
från Sellon, och likväl hoppades hon, och blomstrade, glad och
vacker, och lycklig som förr — en fullkomlig motsats till hvarje
gängse föreställning om den sörjande kärlekens bild.

Tio år efter den dag då vi sist tecknade hennes porträtt hade
hon inträdt i sitt fyrtionde år. Det var en vinterafton; det hade
snögloppat hela dagen under skarp, bitande nordanvind; piskade,
förblindade och slutligen besegrade af ovädret drogo sig fotgängarne
på gatan in i sina boningar; de som ej hade tak öfver hufvudet
smögo in i gränder och portgångar för att söka skydd. Himlen
såg vresig och hotande ut och en kompakt massa af gråaktiga
moln i nordvest lofvade påtagligen fortsättning af ovädret. Jag
trotsar någon att finna en vackrare och behagligare anblick än den
af Margaret Meriton denna afton, der hon satt i det trefliga
hvardagsrummet, klädd i en rik drägt af mörk färg, såsom det anstod
hennes år och börs, och sysselsatt att servera det rykande kaffet.
Hennes far lefde ännu och satt i sin gamla vanliga ländstol. Hans
hufvud var snöhvitt och djupt sänkt mot bröstet och hans fingrar
slogo rastlöst takten mot stolkarmen. Hon talade blott då och då
några ord till honom, ömma och smekande, såsom till ett barn.
Slutligen tog hon plats i sin egen mjuka hvilstol, skar upp en ny
bok och var snart fördjupad i dess läsande. Småningom fann dock
den nya boken sin hviloplats på golfvet och Margaret slumrade
lugnt, söfd af stormens aflägsna brusande derute och af tystnaden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>