- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
347

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan trifvas der; så ostädadt, skräpigt och dammigt är der också,
att hon, som synes så utomordentligt ren, troligen vänder om
redan i dörren; der är dessutom så kallt, att hon, värmd af
himmelens sol, utan tvifvel skulle förfrysa derinne. Hon såg att jag
både tvekade och skämdes och nändes ej säga något mera, men
bad att jag skulle besinna mig och emellertid hjelpa henne att
teckna upp hvad äfventyr, hon haft under dagen, ty det var redan
sent när hon kom till mig. »Du kan ju under tiden,» tillade hon,
»låta röja rum för mig i någon liten vrå — jag tar ej stor plats.»
Glad biföll jag förslaget, skickade efter tvenne »hjelperskor» —
Mor Sann och Jungfru Ren, — att feja, städa och rengöra kammaren,
der skuggan bott, och har derpå just nyss satt mig till
skrifbordet med pennan i hand, för att fullgöra mitt uppdrag, medan
Godheten tagit en osynlig plats i närheten och hviskar i mitt öra
hvad jag skall skrifva, samt tittar i manuscriptet, förklarande att
hon skall banna mig så snart jag plumpar i protokollet, eller går
utom marginalen, eller gör några snedsprång utom det rättas
jemna gränslinier. Och nu börjar jag:

»Vid första dörren, der jag klappade på,» (det är Godheten,
som talar, förstår ni,) »fick jag vänta länge, innan jag släpptes in,
ty folket derinnanför hade så förskräckligt mycket att göra; det
var en stor fabrik, och der spanns och väfdes ifrån morgon till
qväll, under uppsigt af en barsk fru, som kallades Nyttan. Der
var ett sådant oupphörligt buller och oväsen, att jag omöjligen
kunde göra min svaga stämma hörd; men, förmodande att jag
kommit för att bese inrättningen, förde man mig välvilligt och med
en viss stolthet omkring, för att visa allting; och jag följde med
och hörde på förklaringarne, ehuru jag begrep föga deraf. Så
t. ex. såg jag stora sällsamma machiner, under tungt arbete
drifva verket framåt, natt och dag, och Nyttan sade mig
triumferande, att dessa voro menniskoslägtets ädlaste krafter, som hon
tagit i sin tjenst; de suckade, ledo och ängslades synbart
derunder, »men det går ingen nöd på dem,» sade Nyttan, »ty jag
betalar dem bra.» Somliga stampade och röto likasom i
vredesmod; »men det hjelper dem föga,» sade Nyttan, »ty de ha en
gång tagit städsel hos mig och måste tjena ut sin tid.» Derpå
visade hon mig sjelfva arbetet, — huru garnet (hvilket hon
kallade beräkning) spanns så fint och dock så starkt, att det aldrig
kunde brista, och huru väfven, (som här benämndes vinst)
upplades i ett ofantligt förrådshus, kalladt Den egna Fördelen. Dessa
magasiner voro, som vanligt, något aflägsnade från sjelfva
verkstaden, och först här kunde jag göra mig hörd, sade mitt namn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:16:54 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free