Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mitt ärende, samt bad att man skulle använda mig just här
och visade huru mycket godt jag skulle kunna uträtta med blott
en ringa del af det rika varulagret. Men knappast hade jag talat
ut, förr än Nyttan gaf mig en blick, så skarp och misstänksam,
som hade hon tagit mig för en tjuf, och drog mig med sig ut,
utan att säga ett ord, hvarefter hon omsorgsfullt tillbommade
magasinet och bad mig, i föga höfliga ordalag, gå så långt vägen
räckte.
Icke långt derifrån hörde jag glam och stoj af glada röster,
gläntade på dörren och frågade rädd: — finns här något rum för,
Godheten? »Här finns rum för hvar och en, som vill roa sig»
svarades, och jag befann mig midt ibland en samling af skrattande,
sjungande, dansande varelser, somliga klädda i dyrbara tyger,
andra höljda i trasor, men alla i hejdlös yra jagande en fantastisk
skepnad, en gammal kokett, som man kallade Nöjet, och som än
lockade, än förrädiskt undvek sina tillbedjare och derigenom ännu
mera sporrade deras åtrå att nå henne. Du skulle kanske ha
skrattat åt alla deras galna upptåg, men jag gret öfver dem
— jag vet knappt sjelf hvarför? »Hvem är det der, som står vid
dörren och gråter?» frågade en röst. »Bort med alla tårar,»
ropade en annan. »Åh, det är kanske en tiggerska,» invände en
tredje och kastade skrattande några slantar åt mig. Jag lät dem
ligga, ty jag har funnit att jag aldrig kunnat uträtta något med
lättsinnets gåfvor, och gick sorgsen min väg.
Men nu hade jag blifvit modstulen af alla mina motgångar
och frågade derför vid nästa dörr en förbigående: — hvem bor
här? innan jag vågade mig in. »Der bor Sällheten, svarades mig,
och glad klappade jag på, tänkande — här skall jag säkert bli
lyckligare. Jag mötte genast vid inträdet ett ungt par, med
strålande blickar och leende anleten och frågade med mera mod än
förut:— ha ni rum för Godheten? »Ack käre!» svarade hon, »hvad
skulle vi med dig? — vi ha ju hvarann!» —»Se på henne,» inföll
han, »hon är ju sjelfva godheten.» — »Och så är han för mig» —
svarade hon leende. Jag suckade och gick min väg.
Hvem bor här? frågade jag åter efter en stund och stannade
vid en stor port. »Här bor en af verldens despoter.» Jag tittade
på namnplåten vid ingången, der stod Vanan. Porten öppnade
sig trögt och gnisslade på sina rostiga gångjern, men jag kom
lyckligt in i huset. Derinne herrskade en ständig halfdager, som
gjorde det svårt att skönja föremålens rätta beskaffenhet; då jag
frågade hur det kom sig, svarade man, att Vanan alltid hade
rullgardinerna nere, emedan hon led af ljuset. Luften var tung och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
