Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det låg något sömngifvande i hela atmosferen. I de yttre
rummen, som stodo i beröring med verlden, såg man dock ännu
något lif, hvilket kom af en mängd små missbruk, som der drefvo
sitt spel; — helt små, och vid flygtigt påseende temligen
oförargliga, blefvo de dock, genom Vanans efterlåtenhet, med hvar dag
allt mera sjelfsvåldiga och uträttade i massa mycket ondt. Men
ju längre in jag kom i den skumma våningen, desto tyngre blef
luften och desto mera halfsofvande de väsenden, som vistades
derinne. Slutligen kom jag in i det innersta rummet och fann der
ett stort sällskap af idel goda egenskaper och vackra föresatser
— men alla slumrande. Vanan förde mig sjelf med en viss
stolthet in i detta sitt praktgemak och anvisade mig genast en plats,
som hon sade sig länge haft i beredskap åt mig, ehuru hon ej
kommit sig för att söka upp mig. Och dermed satte hon mig
ned med mildt våld — lade en dyna under mina fötter,
ordnade kuddarne under mitt hufvud och bjöd mig — god natt!
Luften var qvalmig, det hedervärda sällskapets exempel smittande,
och så när hade jag lurat af, jag också, men med en våldsam
ansträngning ryckte jag mig lös ur förtrollningen och flydde
förskräckt min kos, nu först inseende vådan af Vanans
oemotståndliga makt.
Dernäst stannade jag vid en låg dörr och kom in i ett litet
mörkt, kallt och ohyggligt näste, der en utmerglad qvinnoskepnad
kom mig vacklande till mötes, med ett qvidande barn på armen
och en svärm andra utsvultna, blåbleka, halfnakna barnvålnader
efter sig. Har du rum för Godheten? frågade jag och såg skygg
upp emot det vissnade anletet och mot ögonen, som rullade vildt
i sina djupa hålor. »Ha! ha! ha!» skrattade Nöden, ett klanglöst
ohyggligt skratt; »du menar, vi ha så godt utrymme här. Men
det är misstag! Jag och mina barn få knappast rum i det här
kyffet. Se på den äldsta der — Eländet, — som tar upp mest
halfva rummet; och Lasten sedan, som följer honom troget i spåren.
Förtviflan, det ser du, sitter i alla vrår, och Svälten — den sista
lilla stackaren — har ingen annan plats än här,» — och hon
tryckte det halfdöda barnet till sitt nakna bröst. — »Nej» fortfor hon,
»är du husvill, så gå till de rika och förnäma!» och härmed
stängde äfven Nöden dörren för mig.
Vid nästa försök infördes jag till en grann och ytterst elegant
dam. Hon lorgnerade mig noga och förklarade derpå, att jag
kanske vore något att göra af, samt lofvade att taga mig till sig, men
icke för allo, ty dertill fanns ingen plats i den granna och tomma
våningen. Men hon ville ha mig vid högtidliga tillfällen, sade hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
