Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
met är det kanske qvinnan, som förnämligast framstår såsom
vårdarinna af den religiösa känslan, hvilken hos mannen mången gång
bortjagas af verldsbullret, bortglömmes under det praktiska lifvets
mångfaldiga bestyr. Såsom mor är dock hennes kall på en gång
skönast och ansvarsfullast; ty af obeskriflig vigt är den riktning
hon ifrån början af barnets vaknande till medvetande gifver åt
dess karakter och själsutveckling. Ilon får aldrig glömma alt
barnens själar måste riktas och utvecklas, att i hvarje barnahjerta,
finnes ogräs att upprycka och ädel säd att vårda, att ansvaret blir
hennes om ogräset tager öfverhanden och hvetet förqväfves. Hon
får ej åt slumpen öfverlemna detta sitt vigtiga åliggande, ej
hoppas att i en gynnsam jordmån endast de nyttiga, herrliga
plantorna skola frodas och den giftiga ört, som uppväxer bredvid dem,
oskadlig bortvissna. Hon måste vaka, bedja och arbeta utan att
förtröttas, och hennes angelägnaste bön vare, att hon en gång måtle
kunna framträda inlör den Allsinäktiges thron med de orden:
»Herre, här är jag med dem Du mig gifvit hafver.»
Om qvinnan sålunda i någon mån skall förmå uppfylla de
pligter henne åligga, måste man först och främst vara betänkt på
att hos henne sjelf väcka och underhålla den religiösa känslan.
Hos den unga flickan är den vanligen vakande och liflig,och måtte
derföre hennes mor, hennes lärare allvarligt vinnlägga sig om att
rätt rikta den, så att den allt framgent blir hennes ledning,
hennes varning, hennes tröst. Jungfruligt ren och blygsam utträder
hon ur hemmet i en verld, den hon föga eller intet känner, och
den hon föreställer sig långt skönare och bättre än den sedermera
visar sig i verkligheten. Hennes lifliga fantasi pryder den med
tusen inbillade behag; hon tror, att allt det guld, som bländar
hennes ögon, är gedieget, att alla menniskor, som omgifva henne,
småle mot henne eller tala vänliga, vackra ord till henne, också
äro hennes vänner, äro lika goda, lika rena, lika varmhjertade och
uppriktiga som hon sjelf. Man upplåter för henne nöjets salar,
man smyckar henne på det skönaste, man säger: »njut af lifvet
medan du är ung, kransa dig med glädjens rosor innan de vissna,
din vår är kort och återkommer aldrig merl» Och den unga,
oerfarna, glada flickan hängifver sig utan fruktan åt njutningen af
lifvets fröjder, hon dricker utan tvekan den nektar man bjuder
henne, ty hon vet ej att fåfängan, flärden, afunden, egoismen
kre-densat henne bägaren och att det gift, sotn de blandat deri,
omärkligt, men säkert intränger i hennes hjerta. Hon märker vanligen ej
detta, förrän det är för sent, förrän hennes sinne förlorat sin
ursprungliga renhet, utan hon ilar fjärilslikt från nöje till nöje, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
