Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
dricker djupare och djupare ur njutningens bägare, hon prisar
lifvet såsom långt skönare än hon kunnat föreställa sig det, hon
smickras, beundras, afundas och »hon är så lycklig», »hon har så
roligt 1» När hon först utträdde i verlden, försagd, blygsam,
anspråkslös, tjusade hon genom sin enkelhet, sin oskuld, sitt
omedvetna behag, och när smickrarens giltiga ord nådde hennes öra
öfverdrogs hennes skära kind af en hög purpurrodnad. Sedan dess
har en ej så lång tidrymd förgått, men den verldsvana unga damen
gör sig ej mer skyldig till dylika barnsligheter. Hon dansar nu
ej mer för det hon är glad, utan för att förströ sig, för att döda
tiden, och för att känna sig nöjd måste hon väcka uppseende,
fjä-sas, smickras, för att vara »lycklig» måste hon vara omgifven af
beundrare och afundad af sina medsystrar, och för att vinna detta
mål uppoflrar hon småningom sina ädlaste krafter, förstör hon sin
helsa, och slutligen äfven sin inre frid. Men åren ila framåt,
rosorna vissna, hon har hunnit till glädjebägarens drägg, hon
tröttnar vid nöjena, hon börjar inse tomheten af det lefnadssätt hon
fört, hon är ej mera ung, ej mera »ny», hon ser den lysande
svärmen af unga kavaljerer öfvergifva henne för en yngre skönhet,
hon får ofta sitta ouppbjuden på balerna — ack, lifvet, som förut
var så skönt, blir nu så bittert! Hon ser sig om efter ljus, efter
ledning, efter tröst. I hennes eget hjerta är mörkt och kallt;
trons lampa, som fordam brann der lysande och värmande, har
slocknat. Hon glömde Gud, hon hade ingen tid öfrig att egna åt
religionen, under dessa dagar, som hon kallade lifvets
solskensdagar, och när nu de dagar komma, om hvilka hon säger »de
behaga mig icke,» känner hon sig fremmande lör Gud, liar religionen
ingen tröst att erbjuda henne. Arma, olyckliga, beklagansvärda!
och likväl hade Skaparen i ditt hjerta nedlagt så många goda
anlag, likväl gaf dig lifvet så rika löften. Och den mor, som i denna
skildring måhända igenkänner sin dotter, månne hon rätt uppfyllt
sin pligt såsom uppfostrarinna, ledarinna?
Men vi vilja gå vidare för att betrakta utvecklingen af det
öde, som väntar den unga qvinna, hvilken vi framställt såsom ett
exempel bland de många af hennes medsystrar ur de bildade
samhällsklasserna, hvilka ej uppfostras utan endast växa upp, hos hvilka
den religiösa känslan knappt blifvit väckt och aldrig riktad och
utvecklad. Vi vilja följa sakernas vanliga gång och antaga, att den
unga flickan inträder i äktenskap. Men månne vi lika visst kunna
antaga att detta heliga band knytes makarne emellan till följd af
den tillgifvenhet, den högaktning de ömsesidigt hysa för hvarandra?
Månne inga orena bevekelsegrunder leda deras steg till det altare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
