Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
hörligt sjunker djupare i hafvets afgrund. Redan dä, år 1722,
Marcustorget måste höjas 1J fot, fann man, vid den gam’a
stenläggningens upprifvande, fem fot derunder en ännu äldre, som då
befann sig omkring fot under vattenytan. Och redan nu går
vattnet vid flodtiden ända in i magasinerna ocli kyrkorna i
närheten af detta torg.
Eldigt den af menniskor skrifna historien, utspelas den
menskliga utvecklingens drama på jordens så kallade fasta land och man
talar om huru bjert detta dramas rörliga och vexlande gång
kontrasterar emot skådebanans antagna, geografiska oföränderlighet.
Berg och dal förblifva desamma, säger man, men af hvilka
stora förändringar, af hvilken underbar utveckling är ej
menskligheten mäktig, och hvilka oerhörda framsteg har hon ej redan
gjort! — Kanske förhåller det sig dock icke så! Måhända
kom-kommer det blott an på från hvilken ståndpunkt, vi betrakta
tingen. Användandet af ångkraften har gifvit menniskan förmåga,
att, till viss grad, göra sig oberoende af afstånden och att på
jemförelsevis kort tid sätta sig i förbindelse med tvenne från
hvarandra långt aflägsna orter. Vore det henne förunnadt att en gång
göra sig på samma sätt oberoende af tiden — att med en enda
blick omfatta tilldragelser, mellan hvilka seklerna sänkt sitt dunkla
förhänge och skåda jordens historia med Hans öga, för hvilken
årtusenden äro såsom sekunder — huru annorlunda blefve ej då
anblicken! Vi skulle se "fastlandet" böljande höja och sänka sig
såsom den stormupprörda oceanen, än uppstigande öfver vågorna
och än försvinnande i djupet, sköljdt af det liknöjda, oföränderliga
hafvet. Och menniskan deremot, månne vi ej städse skulle återfinna
henne densamma, skapad efter Guds beläte, till en ursprunglig
skönhet, som hon förlorat, till en storhet, från hvilken hon aflallit,
till en lycka, som hon förverkat; börjande och slutande sitt lif
under den tusenåriga, aldrig utkämpade, striden mellan pligt och
böjelse?
L—d.
ERIK GUSTAF GEIJER.
En man han var, en hugstor man,
Ursprunglig, kraftfull, mild,
I ord som handling lika sann,
En ädel mandoms mönsterbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
