Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
beundra eller kritisera. I detu funnos idel vackra, bariifromma,
poetiska tankar, men målarinnan hade ej teknisk färdighet nog att gifva
dem fulländad form. »Säkert ger Gud henne en lyckligare pensel i
ett annat lif» tänkte jag, och mindes mina försök som barn i den
vägen.
Porträttet af hennes man, som gosse eller yngling, var dock
ganska lyckadt, äfvensom några mindre taflor. Om man än önskat henne
mer förmåga som konstnärinna, älskade man henne äfven i detta, fastän
ofullkomliga, uttryck af hennes fantasi och hjertrika qvinlighet.
Vi åto middag och gingo i trädgården, hvarifrån jag fick sköna
rosor. Så godt jag kunde, sjöng jag for dem Wennerbergs melodi
till Liden Harpepiges Klage och hade den glädjen att höra författaren
gilla kompositörens uppfattning af iimnet. Bellman var den af våra
svenska skalder, som Ingemann ej kunde uppfatta. Men han hade
aldrig hört hans sånger sjungas — att blott läsa dem, kan ej bli
detsamma.
Man måste vara svensk för att tycka om honom, menade han.
Vi talade om Paludan Muller, hvars Adam Homo jag nyss läst, och
om Ch. Winther m. fi. Den förstnämndes bekantskap är svår för
främlingar att få göra, ty han lefver mycket ensligt. Ingemann
värderar honom mycket, äfvenså håller han af A. Munch både såsom
menniska och skald. Men under detta lifliga utbyte af tankar flögo
timmarne undan och vi måste skiljas. Det gjorde mig ondt att
nödgas afslå den vänliga bjudningen att stanna. Ännu en blick på den
klara insjön med sin båt, (jag hade hört Andersen beskrifva deras
segelfärder vid solnedgången med en Eolsharpa i masten de somrar,
han varit der), ett farväl åt den susande bokskogen och derpå
omfamnade jag frun, som så moderligt huldt sade: »Gud välsigne dem,
kom tilbage.» Af Ingemann fick jag hans stolta »Drottning Margrethe»,
till sällskap och beskydd på återfärden, samt en teckning af deras
hem, och af frun hans porträtt Med dessa bilder i hjertat och
händerna falla med rosor och liljor, återvände jag, åtföljd af den gamle
skalden, i hvilken jag tyckte mig hafva funnit en faderlig vän. Jag
fruktade att han var trött, men nej, han ville gå med, och först då
vi flögo af, såg jag den vördnadsvärde gestalten långsamt återvända
lill sitt fridsälla hem. Jag tänkte med Geijer:
Så är den herrligaste dag förliden,
Kan ingen fröjdekalk dig rusa, Tid!
Att du på vingen hvilar och förgäter,
Vid klangen af ett hjertas melodier,
Att rusa framåt. Är det blott för sorgen
Som du står still, med dufna, fällda vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
