Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
att predika för menniskorna, om du ej ockå älskar dem, —
kristligt älskar dem; det tjenar icke det ringaste till att söka göra
menniskorna goda, om du ej på samma gång söker, och de känna
att du söker göra dem lyckliga. Och du kan sällan göra
någon lycklig, om du ej sjelf till viss grad är det.
Då jag nämnt känslan såsom den egentliga källan till olycka
bland vårt kön, skulle det vara orätt att förbigå en yttring deraf,
som man likväl blott med yttersta varsamhet och finkänslighet bör
närma sig, emedan det är en känsla, som hvarje qvinna
instinkt-messigt sluter inom sig, långt från andras blickar och
anmärkningar ; — jag menar hvad man vanligen kallar en olycklig kärlek.
En olycklig kärlek! förneka det hvem som vill, förlöjliga
hela saken och behandla den som frukten af en dåraktig inbillning
eller sjuklig känslosamhet — den existerar dock obestridligen, kan
hvarken bortresonneras eller förvisas, och qvinnan lider deraf i
alla dess ändlöst vexlande former: antingen döden, föremålets otrohet
och ovärdighet, eller ock en missförstådd eller obesvarad känsla är
orsaken. Af dessa är den andra tvifvelsutan den värsta.
Sjelfva döden innebär en helgelse, som förtager, eller
åtminstone mildrar lidandets bittraste udd, och till alla rena och
fromma sinnen, kommer med tiden den känsla af fullkomlig och odelad
besittning af det älskade föremålet, som döden allena kan skänka —
den tro, som inger tröst i vissheten att veta den älskade och saknade
vara hamnad i ett bättre, ett evigt lif, långt från det vexlande
jor-delifvets oro. En kärlek åter, som aldrig varit besvarad, har i sig
sjelf någonting halft och oful||ständigt, som hindrar smärtan af att
ha egt och förlorat att känn,as i hela dess qvalfullhet, medan den
på samma gång, ända till delt sista, bibehåller en viss drömmande
helgd, som förljufvar sjelfva sorgen. Men att hafva älskat och
känna sig bedragen, antingen genom den totala »désenchantcment»,
som blott qvarlemnar ett kallt medlidande, i stället för en kärlek,
som ej mera finnes till, eller genom den långsamma tortyr, hvilken
nödgar att, dag för dag, afstå något af det, som utgör kärlekens
gudomligaste anpart — aktning, tro, tillit, medan det marterade
hjertat förtviflansfullt qvarhåller den sista återstoden af
kärlekens spillror, en tåligt lidande, allt förlåtande ömhet, denna
lott är tvifvelsutan den hårdaste en qvinna kan bära.–Men
det finnes ingen sorg som är ändlös. Att tro det, eller tvinga den
att bli det, är en förolämpning mot himlen. De flesta af oss
känna troligen mer än ett exempel på huru ödets slag, i förstone
förkrossande, sedermera gifvit impulsen till ett helt lif af helig
försakelse, af hjeltemodiga uppoffringar — ett lif fullt af den sannaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
