Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
hvarur vi hemta sä väl de ljufvaste som de bittraste erfarenheterna
i vårt lif. Om så icke är, om en qvinna råkar hafva, såsom
ordstäfvet lyder, »mera hufvud än hjerta», så kan hon väl vara cn
talentfull, qvick och angenäm person, men hon är ej i ordets rätta
bemärkelse qvinna, icke den varelse, som, med alla sina
ofullkomligheter, är i ell afseende himlen närmare än mannen, emedan
hon »har mycket älskat.» Och att älska är så ofta, ja,
oundvikligen, liktydigt med att lida, antingen med, eller för, eller genom
det älskade föremålet, att vi ej behöfva gå längre för att finna
orsaken till de många ångesttulla eller vresiga anleten och retliga
lynnen, som vi träffa bland qvinnor.
Lyckliga menniskor kunna ej nog djupt och nog .ofta lägga på
minnet huru svårt det är att vara god, älskvärd eller ens till det
yttre förekommande, då man inom sig är olycklig. Detta faktum
förbises af de många förträffliga personer, gom ö|fra så otroligt
mycken möda på att göra annat folk dygdiga, men så liten för att
göra dem lyckliga. De utså god säd, vattna och rensa den
outtröttligt, gifva den all möjlig vård och förmån — utom solsken —
och undra dock att inga blommor slå ut.
Man får se mången ung qvinna, som, enligt det vanliga
talesättet, har »allt hvad hon behöfver» och som dock bokstafligen
vissnar bort i den kyliga atmosferen af ett kärlekslöst hem, utsatt för
alla de små ovänligheter, hvarmed folk icke mena något ondt
men hvarmed de dock dagligen fortfara af gammal vana eller
dåligt lynne. Bortstött med köld, sårad af liknöjdhet eller tärd af
oro och sorg öfver någon tanklös varelse; fritagen från verklig olycka
eller misshandling förföljes hon dock dagligen af små smärtor,
omedvetna grymheter, åt hvilka en starkare kunnat le, åt hvilka hon
sjelf någon gång ler, då hon räknar öfver dem, de äro ju så
obetydliga — men som städse qvarstå eller återkomma.
»Jag kan bära allt,» sade till mig en qvinna, ej längre
särdeles ung, vacker*eller talentfull — en qvinna, som genomgått hårda
pröfningar och bittra sorger, men hvars öga likväl ännu hade i
behåll en ungdomlig glans och glädtighet; »jag kan bära allt, utom
ovänlighet.»
Hon hade rätt, Det finnes otaliga veka och saktmodiga
varelser, som med undergifvenhet skulle hafva burit verkliga
bekymmer och olyckor, men hvilkas lif förfrysa under det isande
inflytandet af en ständig ovänlighet. Och huru ofta finner man ej
storartade välgerningar, handlingar af verkligt ädelmod, eller välmenta
föreställningar och råd helt och hållet förfela sin åsyftade verkan,
blott genom sättet hvarpå de blifvit framställda. Det är fåfängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
