Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
icke inera, äro på modet, åt talenter, hvaraf endast minnet återstår.
För vår tid synes Port Royals största förtjenst ligga deruti att hafva
varit Racines skola. Man läser icke mera Nicole, Hermant, Sacy. Arnauld
är en gåta, lians tvister synas löjliga, och likväl har ett helt sekel, som
ville gälla för ett bland de mest förfinade, med beundran studerat dessa
nu förbisedda skrifställare, och Ludvig XIV måste uppbjuda hela
sin makt och sin politik, för att bekämpa några af dess theologer.
Men, invänder man kanske, hvad vigt har numera Jansenismens
dunkla dogmer *) och hvartill tjenade dessa långvariga och
fruktlösa stridigheter? Ett så oöfverlagdt förakt skulle vara föga filosofiskt.
Förhållanden och former vexla: menniskoandens sysselsättningar
ombyta form och gestalt, men genom alla tider, om än under olika namn,
fortgår denna kamp mellan det godtyckliga tvånget ooh tankens
oberoende, mellan dem som vilja införa en absolut undergifvenhet inom
intelligensens rike, och dem, som påyrka förnuftets fria naturliga
utöfning. Vare sig speculativ, religiös, politisk eller litterär,
modifierar sig denna strid, ombildas, lifvas eller afmattas, allt som
slumpen , som civilisationens och sedernas tusende tillfälligheter inverka
på dess gång; men den existerar alltid, den är en följd af sjelfva
vår naturs inneboende värdighet, af detta ädla privilegium, som i
tanken gifver menniskan det högsta och dyrbaraste goda, till hvars
försvar bon må uppbjuda sina ädlaste krafter.
1 denna eviga kamp sågos Port Royals anachoreter, ehuru
skenbarligen endast stridande [om skolastiska spetsfundigheter,
representera samvetsfriheten, forskningsrätten, kärleken till sanning och
rättvisa. Deras motståndare drefvo den motsatta principen, den om
förnuftets och själens blinda lydnad. Pascal, lifvad genom beröringen
med de snillrike theologerna, hvilka det blef honom gifvet att
forsvara och att öfverträffa, härmades vid blotta föreställningen att
ett sådant ok skulle kunna påläggas den fria tanken. Hans höga
snille vägrade att böja sig under denna förmätna usurpation af
mensklighetens ädlaste rättigheter. Han såg de nya lörbundsbrödarna —
fromma, ödmjuka, uudergifna, nitiska i forskning, fasta i tron på
och utöfvandet af det liitia och sanna, samt i likhet med de första
christna, underkastande sig förföljelser, heldre än att afstå ett grand
af sin öfvertygelse, medan deras motståndare, Jesuiterna, uppträdde
med hotelser och tvångsmedel, samt med hätskt förtal och
bannlys-ningsbujlor förföljde några få fromma, fredligt sinnade lärde, hvilkas
enda fel var att stå fast vid sin öfvertygelse och handla i enlighet
med sitt samvete. Kunde väl Pascals själ, så ädel och ren, förblifva
liknöjd vid anblicken af en dylik strid?
Drifven af det ständiga behofvet att söka sanningen, hade Pascal
närmat sig förbundsbröderna vid Port Royal, men det dröjde ej länge
innan den tillfälliga bekantskapen beseglades af den lifligaste
ömsesidiga beundran och vänskap. Förenade af samma intressen, lifvade af
’) 1’ramställande Augustinii läror såsom de enda sanna dogmerna, förkastande
meiiniskoförnuftets intyg i alla trossaker och öfverlemnade allt at Kristi nåd och
förbarmande samt antagande läran om menniskans predestination, uppstod
Janse-nimtn såsom ett motparti till Jesuitismen och existerar i denna egenskap änna i
våra dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
