Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
I
inga glada barnaröster upplifva det med sitt vackra joller, sitt
muntra skratt — det iir allt en tung lott att vandra ensam genom
lifvet, att känna sig obehöflig och öfverflödig i Skapelsens stora
kedja. Jag kommer nog att bra mycket sakna mina små
skvddslin-gar, Alma och Elin, som väl inom kort växa upp till stora llickor.
till unga damer och glömma bort den stackars Gertrud, hvilken i
deras oerfarna hjertan borltränges af allt det nya och intressanta,
som vänta dem vid återkomsten till fäderneslandet. Det är en
bitter tanke, men jag måste vänja mig dervid och underkasta mig
mitt öde.
Hur lycklig är icke du, Edith, i ditt trefliga hem vid sidan af
en kärleksfull make och omgifven af älskliga barn I llur ljuft
måste det ej vara att se sig så älskad, att veta sig nödvändig för
andras lycka och sällhet, att i hemmets ljufva fristad bortglömma
all verldens oro och bekymmer, att med ett ord ega något att
lefva för. Jag, deremot, hvad nytta kan väl jag göra? Eller om
jag under någon tid af min lefnad förmått uträtta något litet, är
denna tid snart förbi och jag bortkastas som en onyttig inöbel,
hvilken förlorat sitt värde och nu endast står i vägen.
Förlåt mig denna klagan och misströstan, men jag har känt
en lättnad i att få utgjuta mitt betryckta hjerta för dig, älskade
syster. Tro dock ej att jag ständigt är så här missmodig och
pjunkig, men det gifves mörka stunder, då man ej är sig sjelf
mäktig. Jag vill dock söka bortjaga dem och modigt framgå på
den väg, som blifvit utstakad för mig, hvilken,, om den än ej
är utan törnen, likväl också haft många sköna, doftande rosor.
Farväl nu, min Edith, omfamna dina små från mig och håll
alltid litet ar
Din Gertrud.
Vid läsningen af detta bref sväfvade än ett småleende ötver
Ediths läppar, än glänste en tår i hennes öga och hon sade
slutligen med en half suck: »stackars min Gertrud! Dock bedrar du
dig mycket, om du tror att det finns rosor utan törnen.»
Se här hennes svar:
Älskade min Gertrud!
Mot min vilja har jag länge dröjt att besvara ditt kära bref,
men jag rår mig så litet sjelf, att det är svårt för mig att få
egna en stund åt pennan. Jag vill dock nu försöka; få se om det
kan lyckas. Kära min lilla Gertrud, ditt bref har kostat mig
tårar och kommit mig att draga på munnen, har väckt en önskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
