Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
ma, moster, vi vänta ett svar af er erfarenhet. Hvilketdera är
lyckligast för qvinnan: gift eller ogift?»
De båda systrarne sågo småleende på hvarandra.
»Svara du först» sade slutligen Edith, »jag måste fundera litet
på saken.»
Gertrud teg några ögonblick, liksom för att samla sina tankar
och sade slutligen:
»Sätten er då här alla, så skall jag berätta er en saga.»
De unga grupperade sig omkring berätterskan: Elin slöt sig
tätt intill henne och den fjortonåriga Hertha, husets yngsta barn,
satte sig på en pall vid hennes fötter.
Gertrud började:
»Tvenne unga systrar gingo ut en morgon bittida för att
vandra till en aflägsen ort, till ett mål, som väntade dem der. Dagen
var herrlig och vägen slingrade sig än genom en fruktbar dal,
vattnad af silfverklara bäckar och prydd med de skönaste blommor,
än öfver grönskande kullar, beskuggade af lummiga träd, i hvilka
tusentals sångfoglar slogo sina driller. De båda flickorna vandrade
hand i hand och gladde sig åt naturens skönhet, åt den friska
morgonluften, åt blommornas dolt och åt foglarnes sång. De hoppades
att sålunda få vandra bela vägen tillsammans i stilla frid och glädje.
Men ödet hade annorlunda bestämt. Vid en krökning af stigen
skiljde den sig i tvenne vägar, hvaraf den ena förlorade sig i en
mörk skog, under det den andra låg solbelyst och hvimlande af
resande framför dem. ’Hvilken väg skola vi välja?’ frågade
systrarna. Den ena sade: ’jag tycker mest om den solbelysta;
jag ser der många glada menniskor — koin, den ser så liflig och
treflig ut.’ Den andra sade: ’nej, jag föredrager skogens svalka
och stillhet — ensligheten och lugnet behaga mig mer än den
bullrande skaran.’ Och som de ej kunde blifva ense, åtskiljdes de.
Den, som vandrade på den stora, solljusa vägen, tyckte sig ha gjort
ett godt val, ty hennes öga fägnade sig åt det rörliga lif, som
omgaf henne, åt de olika gestalter, hvilka mötte och vänligt helsade
henne. Småningom blefvo dock solstrålarne allt mera brännande,
under det bullret och dammet omkring henne började plåga och
trötta henne. Hon såg sig om efter svalka och skydd, men ej ett
träd växte på denna väg — först i fjerran upptäckte hon
konturerna af en stor skog. Hon kände sig dignande af värma och
trötthet, men ingen vänlig gräsmatta inbjöd till hvila, ej en gång
en sten fanns, hvarpå den utmattade kunde nedsjunka för ett
ögonblick. Framåt, framåt hette det och framåt vandrade hon, ehuru
fötterna blödde af de spetsiga kiselstenarne på vägen, af törnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
