Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 ’
som gömdes bland de yppiga rosor, hvilka vid vägens börjar, tjusat
vandrerskans blick. Hon betraktade menniskorna, som hvimlade
omkring henne och lörvånades, när hon märkte att äfven de sågo
trötta, missmodiga och nedslagna ut, samt tycktes alla hafva
brådtom och mången gång knuffade till henne temligen omildt.
’Ack,’ tänkte hon, ’att jag följt min syster, som nu vandrar i
den dunkla skogens svalka, der hon ej plågas af solens brännande
hetta, ej heller blir ovänligt bemött af bullersamma medvandrare
och der troligen många angenäma hviloplatser erbjuda sig åt henne.’
»Emellertid följde systern den dunkla skogsvägen, samt njöt af
den tystnad, som der rådde och som tillät henne att belt och
hållet öfverlemna sig åt sina egna tankar. Men snart blef stigen
smalare, skogen tätare och vildare, under det stora klippmassor
tornade sig vid sidorna och stundom hängde öfver vägen, hotande
att nedfalla på vandrerskans hufvud. Hon kände sig helt hemsk
till mods och i denna djupa tystnad förskräcktes hon stundom vid
ljudet af sina egna steg. Hon vågade ej blicka tillbaka af fruktan,
att någon fasansfull syn skulle uppenbara sig för henne, hon
vågade ej hvila, ehuru hon kände sig trött, emedan hon längtade ut
från skogens mörker och hoppades att, om hon endast ginge
framåt, slutligen uppnå den solbelysta vägen och återfinna sin syster.
’Ack, att jag följt henne,’ suckade hon, ’dit ut i det rörliga lifvet,
der solen lyser och värmer de glada vandrarne, som ila muntert
framåt utan bekymmer och utan fruktan. Här är så kallt, så
ödsligt, så dystert 1’
»Framåt vandrade dock äfven hon, i hopp att en gång nå det
föresatta målet. Och se, slutligen glesnade skogen och några
vänliga strålar från den mot vester sjunkande solen lekte mellan
träden. Den ensamma vandrerskan drog en djup suck och hennes
hjerta slog lugnare. Hon varseblef nu en grönskande slätt med
spridda trädgrupper och här och der angenäma bviloplatser, der
utmattade vandrare sökte vederqvickelse efter dagens möda. På
en af dem igenkände hon sin syster, hon skyndade till henne och
systrarna sjönko under glädjetårar i hvarandras armar. De
omtalade för hvarandra sina äfventyr under vägen och de funno, att
den för båda halt sina besvärligheter och ej motsvarat de
fire-ställningar de vid resans början gjort sig derom. Vedermödorna
tycktes dock nu ö|verståndna och de trötta vandrerskorna hviade
sig en stund, för att sedan långsamt gå framåt på den jemna Täg,
hvilken låg vänlig och inbjudande framför dem och lofvade att öra
dem till resans slutliga mål, till den fristad, dit de båda blifvit
inbjudna. Och när de nu talades vid om det förflutna, klarnade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
