Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
öfvergick till en outsläcklig kunskapstörst, hvilken länge blef Ihenne
en pläga, dä ett vidrigt öde nekade henne att tillfredställai den.
Till denna omättliga åträ efter vetande sällade sig i det liromtëska
slägthnnet en utomordentligt liflig, stundom sjukligt retliig
inbillningskraft, en sträng pligtkänsla, ett okufligt
sjelfständighets-begär, en djup och varm ehuru sällan uttalad känsla, samt
slutligen, hos systrarna en brinnande sanningskärlek, som gjorde
dem hvar i sin mån till kämpar och i viss grad till martyrer i
kampen för hvad de ansågo rätt och sannt. Skygga, slutna och
fåordiga bland fremmande, var det endast inom hemmet, för
hvilket de hyste en passionerad kärlek, som de visade sig i sin
verkliga karakter.
l)e läste med begärlighet alla böcker, de kommo öfver och
följde, med ett för barn i sanning sällspordt intresse, den lidens
politiska händelser, såsom de uppfattat dem, dels af tidningarne,
som de aldrig försummade att läsa, dels af fadrens samtal med
tillfälliga besökande. Mr ßrontë säger i ett bref till utgifvaren af
Charlottes biografi om denna dotter:
»Tjenstlolket sade mig ofta, att de aldrig sett ett så klokt barn,
att de måste taga sig i akt att tala något i hennes närvaro, sora
hon ej borde få veta, emedan hon alltid genomskådade dem. Men icke
destomindre lefde hon och tjenarnc alltid på god fot med hvarandra.»
Några af dessa, som ännu för ett par år sedan lefde, talade
med rörelse om hennes välvilja och godliet^mot dem, allt från det
hon var ett litet barn. »Det torde ej varit många», anmärker Mrs
Gaskell, »som med tillgifvenhet fästade sig vid den Brotltëska
familjen, men de, som en gång älskat den, gjorde det trofast och för
bela lifvet.» Fadren fortsätter i sitt bref:
»Då de ännu voro små barn och nyss lärt läsa och skrifva, kom
jag under fund med alt Charlotte och hennes svskon sjelfva plägade
uppfinna och utlova vissa lekar, deri hertigen af Wellington, Charlottes
hjelte, vanligen blef den segrande. Stundom uppkommo dispyter
rörande deras olika gunstlingar, hvaribland voro Bonaparte, Hannibal
och Cæsar, då den afgörande domen hänskjöts till mig. Jag trodde
mig, vid dessa tillfällen, ofta finna hos mina barn spår af gryende
anlag, sådana som jag aldrig förr märkt bos någon vid deras ålder...
En omständighet, som jag sedan den tiden erinrar mig, torde kunna
tjena till en karakteristik af deras olika skaplyimen. En ikg, då de
voro helt små, den äldsta, som jag vill minnas, tio år, den yngsta fyra,
och jag börjat inse att de visste och förstodo mera än jag föreställt mig,
föll det mig in att uttänka något medel, hvarigenom jag kunde förmå
dem att yttra sig med mindre blygliet än vanligt, för att på så sätt
komma under fund med hvad sora rörde sig inom deras så förtidigt
utvecklade förstånd. Ihågkommande att i huset händelsevis råkade
tiunaa en gammal mask, kallade jag dem till mig och uppmanade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
