- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Andra årgången. 1860 /
213

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

213

skapstörsten .äfvensom af föreståudarens ifriga uppmaningar, återvände
Charlotte ensam och stannade ännu ett år i läroanstalten, i trots af den
gamla vantrefnad, som nu, då hon saknade systern och befann sig
snart sagdt allena bland mängden, inom kort infann sig. Ord
sådana som de följande i Charlottes bref antyda tillräckligt
beskaffenheten af hennes sinnesstämning.

–Om jag klagar i detta bref, så haf förbarmande med mig ocli

klandra mig icke. Jag bereder dig på att jag är betryckt till sinnet
och att i detta ögonblick jord ocli himmel synas mig lika fiendtliga.
Om några dagar börja ferierna; alla äro glada ocli lifvade vid denna
tanke, emedan alla skola lemna skolan och fara hem. Jag vet, att
jag under fem veckors tid kommer att gå här nästan alldeles allena
— att dagarne skola synas mig länga och nätterna ändlösa.

Ack! jag kan knappast skrifva — det ligger en så tryckande
tyngd öfver mitt hjerta och jag önskar så outsägligt att jag vore

hemma. Är ej detta barnsligt?–Men jag skall ännu tvinga mig

att stanna några månader, till dess jag blifvit rätt hemma i tyska språket.

Då hoppas jag ännu en gång få återse alla era kära anleten.......

Tro icke att jag har något väsendtligt att klaga öfver. Alla
menniskor visa mig höflighet, men hemsjukan bemäktigar sig mig allt mer,
och jag förmår ej bekämpa den. — — — — — — — —

Förlusten af en yngre afhållen barndomsvän, bosatt i Brüssel,
gjorde henne vistandet der ännu tyngre; sin princip att späka sig
trogen, dröjde hon likväl ännu, men hemkom slutligen i Januari 1844.

För att ge läsaren en föreställning om Charlottes yttre
menniska, meddela vi här Mrs. Gaskells beskrifning på hennes utseende,
då hon några år senare gjorde hennes bekantskap.

i>Charlotte Brontë var en stilla, tankfull flicka, helt liten
tillvex-ten, men med harmoniskt proportionerade lemmar, mjukt, rikt brunt
hår och egendomliga ögon, som jag finner nästan omöjligt att
beskrifva. De voro stora och vackert formade, till färgen, som mau
tyckte, rödbruna, men om dess iris på nära håll granskades, syntes
den sammansatt af otaliga skiftande nyanser. Det uttryck, man
vanligen der faun, var det al en stilla lyssnande intelligens; men väcktes
hos henne ett lifligare intresse eller en rättsinnig harm, framblixtrade
derur ett sken, likasom hade någon andelig lampa blifvit tänd
bakom de uttrycksfulla pupillerna. De öfriga anletsdrageu voro fula,
grofva och illa infattade, men om man ej af föresats granskade dem,
märkte man det knappast, så öfvervägdes hvarje formens brist af
ögonens makt och det betydelsefulla i fysionomien. Den krökta
muu-nen och stora näsan glömdes, och hela ansigtet tilldrog sig
uppmärksamhet, samt fängslade ovilkorligen hvarje, icke alltför ytlig
fysionomist. Hon hade de minsta händer och fötter, jag sett, och
då jag lade en af de förra i min, erfor jag en känsla, säsom när
man sluter i sin hand eu liten späd, mjuk fogel. De smala långa
fingrarne voro särdeles finkänsliga, hvilket bidrog till att allt arbete

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:17:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1860/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free