Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
ändrar dess vibrationssätt, och sålunda äfven dess ton *). Hvarje
ton framkallar i allmänhet en särskild klangfigur och märkligt är
att ju renare, skönare och mera bestämd tonen är, desto vackrare
och mera symmetrisk blir dess klangfigur.
Genom att sålunda antyda beröringspunkterna mellan Ton, Färg
och Form hafva vi endast velat gifva dem af våra läsare, hvilka,
olärda likasom vi, sakna en grundligare vetenskaplig bildning, en
svag antydning om det underbara samband, som herrskar inom
naturen. Stundom mera anadt, än strängt bevisadt, synes dock detta
samband utgöra den osynliga tråd, som, ledd af en högre hand.
sammanhåller det hela; och derjemte uppenbarar det, kanske
tydligare än allt annat, den beundransvärda harmoni, hvilken Skaparen
tryckt som en pregel på alla sina verk. För den tanklöse betraktaren
existerar likväl ej denna harmoni. Hans förstånd, som endast
sysselsätter sig med tingens yta, förmår ej fatta deras innersta
väsende. Men för den reflekterande menniskan har naturen tusende
mysterier, hvilka, liksom af sig sjelfva, uppenbara sig för forskaren
och äro lika många röster prisande den allmakt, den allvishet,
hvilken ordnar och stvr allt. R. & S.
FÖRTRÖSTAN.
När solen strålar ifrån fästet höga,
Det eviga och rena ljusets bild,
När lilla blomman blyg slår upp sitt öga
Och ler emot mig, tjusande och mild,
Oändlig salighet mig genombäfvar,
Jag vet, jag känner djupt att Gud är när,
Och tanken uppå englavingar sväfvar
Hän till Allfader, som bar barnen kär.
När nattsvart mörker gyllne skifvan höljer
Och åskan dånar ifrån molnens bädd,
När blixten hastigt döfva knallen följer,
Och jorden skälfver, ångestfull och rädd,
När jord och himmel, Herre, vittne bära
Om menskors ringhet och Ditt majestät,
Med lugn jag känner, att Du är mig nära,
Och fruktar ej, ty jag Din kärlek vet.
När sommarvinden genom lunden susar
Och vällukt sprids från vestans andedrägt.
*) Äfven på ytan af vattnet i ett fylldt vattenglas, hvars briidct af sträfcen
blifvit salt i vibration, ’varseblifver man dylika figurer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
