Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När bäcken, silfverklar och lekfull, brusar
Och jorden syns med paradiset slägt,
Din godhet kärlek i mitt hjerta tänder,
Jag ville sluta skapelsen i famn,
Jag knäpper hänryckt samman mina händer
Och hviskar rörd Ditt höga, dyra namn.
När stormens ande vildt kring rymden ryter
Och för hans vingslag stupa ek och tall,
När skyhög väg sig emot klippan bryter
Och skummet kröner bränningarnes svall.
Jag uti ödmjukhet mitt hufvud böjer,
Jag känner att jag är en mask, ett grand —
Men dock med tillförsigt min blick jag höjer,
Mitt öde hvilar ju i Herrans hand.
När i min hydda gästa frid och lycka
Och kärlek småler mot mig vid dess härd,
När ömma vänner mina händer trycka
Och jag är nöjd uti min lilla verld,
Visst känner jag mitt rörda hjerta svälla
Af tacksamhet mot Gifvar’n af allt godt,
Men skulle dock en tår mitt öga fälla,
Det är af smärta ej — af sällhet blott.
Men när de fly, de sälla ögonblicken,
Och sorgen klappar uppå hyddans dörr,
När nektarn uti malört byts, när blicken
Ser endast natt, der den såg solljus förr,
Jag utan knot den bittra kalken tömmer
Om också tårar falla deruti,
Ty till min tröst den sanningen jag gömmer:
»En liten tid», se’n är all sorg förbi.
Så är jag lugn hur sig mitt öde vänder,
I med- som motgång jag Guds finger ser;
När natten sina tusen lampor tänder,
När solen utur österns portar ler,
När norrsken flamma öfver nordens dalar
När uti södern månen glänser klar,
I gyllne runskrift allt om Honom talar,
Som är och blir densamma som Ilan var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
